Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nutida fransk musik. Av G. Jean-Aubrey. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nutida fransk rmt sik
lig kvalitet. Där har han begagnat sig av
de klassiska lärdomarna för att uttrycka
en sant nationell stämning och känsla, han
har i den traditionella ramen givit en
folklig atmosfär. Fylld på samma gång av
beundran för Wagner och av tillgivenhet
för César Franck har Vincent d’Indy lärt
av dem bägge och omformat lärdomarna
efter sitt eget personliga kynne. Han är
helt visst den som bäst kan bemöta deras
kritik, vilka hålla före att den franska
musiken blott kan skapa små verk. Hans
dramer Fervaal, L’ètranger, La lègende
de St. Christophe ha tillfört den franska
scenen en storhet och upphöjdhet i form
och tanke, som vi allt för länge fått sakna.
Teoretiker och kritiker på samma gång
som kompositör har Vincent d’Indy i sin
Traité de composition framlagt de fasta
principer, som han delvis hämtat från César
Franck men förnämligast ur sin egen
uppfattning.
Vid sidan av honom måste nämnas en
av de mest egenartade gestalterna inom
den europeiska musiken, som vunnit nära
nog världsrykte med ett enda häfte av tolv
melodier, Henri Duparc. Enkelheten, det
vemodiga känslodjupet hos melodier som
Phidylé, Invitation au voyage eller Vie
antèrieure erövrade snabbt publiken på
alla håll.
Bland Francks lärjungar — fast han i
egentlig mening icke var det — få vi
räkna Paul Dukas, en fristående
personlighet, som dock med vänskapsband var
förenad med denna grupp. Överallt har
han blivit beundrad för sitt symfoniska
scherzo Apprenti sorcier; han har endast
skrivit få saker, men ingenting därav är
likgiltigt, varken pianosonaten, vars bredd
och styrka kunna jämföras med Beethovens
opus 106, eller La Péri, detta orkesterverk
som ställer Dukas bredvid det moderna
Rysslands mest glittrande symfoniker, ej
heller Ariane et Barbe bleue, som i själva
verket snarare är en teatralisk symfoni än
en opera, men som givet är ett av de
rikaste sceniska verk, som på ett halvsekel
framträdt i Frankrike.
Bland César Francks grupp bör också
nämnas Pierre de Bréville, som
komponerat förtjusande melodier, därav några
grundade på folkliga motiv, samt slutligen två
stora symfoniker, Guy Ropartz, nuvarande
direktören för konservatoriet i Strassburg,
Vincent d’ Indy.
och Alberic Magnard, ett av krigets tidiga
offer, som i allvarligt klassisk stil skrivit
en sonat, en trio, en kvartett, flera
symfonier och två dramatiska verk av stark
ingivelse: Guercæur och Berenice.
Bland Vincent d’Indys lärjungar, som
lösgjort sig från mästarens stil och på
samma gång tillgodogjort sig de debussyska
nyheterna, måste vi nämna Déodat de
Sévérac, vars mest betydande verk utgöres
av en serie av tre samlingar för piano:
Chant de la terre, En Languedoc och
Cerdana, däri han lovsjungit det franska
landskapets skönhet och tjusning i södern.
Genom ett slags etnografisk frändskap
likaväl som genom motivvalet närmar sig
Sévérac ganska mycket den store spanske
tonsättaren Albeniz: han är på visst sätt en
förbindelseled mellan den moderna franska
skolan och den spanska.
Albert Roussel, som var elev av
d’Indy men å andra sidan högeligen drogs
mot det debussyska raffinemanget,
utvecklades långsamt till en personlighet som nu
är en bland de mest betydande inom den
nyaste musiken. Efter att hava försökt sig
på melodier av vilka några, såsom Adieux,
äro bland det vackraste i fransk repertoar,
på en trio, en synnerligen intressant sonat
för violin och piano, nådde han fram till
sitt fulltoniga uttryck i en symfonisk svit,
Evocations i tre delar, den sista med kör,
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
