Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - La Théâtre du Vieux-Colombier. Av Anna Wall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Wall
Teatern rymmer endast 500 åskådare,
och i val av repertoar gäller det
konstnärligt fullviktiga som enda måttstocken.
— Man behöver knappast säga mera för
att veta, att ekonomien inte kan vara
lysande. Copeau och hans vänner ha också
alltifrån starten ständigt haft ekonomiskt
tryck att kämpa emot. Men mot alla
materiella som andliga svårigheter ha de satt
upp en ljus tro, en seg uthållighet, en fast
vilja — och de ha arbetat.
De voro ju idel unga människor, när
de började, men de drogo inte åstad som
lycksökare och drömmande fantaster. De
yrade inte om lättköpta segrar och ett
sensationslystet Paris för sina fötter. De
föraktade ali bluff och ali ihålig pretention.
Och när deras länge närda önskan att
tillsammans få öppna en ’ teater i Paris
hösten 1913 gick i fullbordan, var deten
skara ihärdiga, offervilliga och ödmjuka
arbetare, som drogo in i det lilla
Thalia-templet vid Rue du Vieux-Colombier, efter
vilken gata teatern fick namn.
Copeau säger själv, att det främst var
indignation som drev honom och hans
vänner att starta företaget. Och de slogo
med flit upp sina bopålar så långt som
möjligt från boulevardernas gälla skrän och
granna ljusreklamer. — Sä långt som
möjligt från bluffens och de krassa
affärsföretagens allfarsvägar! ljöd den Copeauska
parolen i dubbel bemärkelse. — Och så
valdes för teatern en avskild och ostörd
plats i hjärtat av Quartier latin, helt nära
Rue de Rennes och inte långt ifrån
Boulevard Saint-Germain.
Här var man omgiven av den rätta
atmosfären, denna luft som på ett alldeles
särskilt och livande sätt är mängd med
gamla minnen och nya strävanden, där man
med vart andetag tycker sig insupa
intellektuell berusning, revolt och fattigdom och
hård möda, allt svept i ett soldis av ung
livsglädje.
Härifrån skulle en handfull
skådespelare i intimt samarbete med några av
Frankrikes nu levande främsta författare
omdana fransk skådespelarkonst och bryta
väg för en ny teater.
Det lät ståtligt och djärvt. — Men vad
ville man komma till egentligen?
Copeau erkänner, att det visste han
inte själv, varken han eller någon av hans
vänner. — De kände bara att den teater,
som hittills bjudits dem, var ovärdig. Den
hade i flesta fall sjunkit ner till simpel
penningaffär. Den depraverade både de
spelande och de skrivande, och den publik,
som på teatern sökte mera än förströelse,
höll sig också helst därifrån.
Här måste bli en omdaning! En teater,
som ställde höga fordringar på såväl
författare som skådespelare, och som erbjöd
dem, inte någon lyxtillvaro, men möjlighet
till allsidig utveckling, och samtidigt blev
tillflyktsort för den publik, som var
finkänsligt lyhörd i fråga om äkta tonfall,
men i stället inte räknade så noga på den
yttre apparaten.
Jacques Copeau ställde sig i spetsen
för företaget.
Bördig från Ile-de-France hade han fått
sin lycéeutbildning i Paris, där han senare
också fortsatte studierna vid Sorbonne.
Men sedan den tiden hade nu åtskilliga
år förflutit. — Redan tidigt hade han drömt
att bli skådespelare, men teaterväsendet i
dåtidens Paris hade avskräckt honom. Så
lämnade han Frankrike och tillbringade ett
år i Danmark, där han gifte sig; förestod
sedan under ett par år en fabrik i
Arden-nerna; skrev under tiden en del artiklar,
som inflöto i mindre tidskrifter, och
återvände 1905 till Seinestaden. Här lärde
han nu känna en del unga litteratörer, och
hans egna inlägg i pressen växte i antal
och omfattning, tills han slutligen, 1907,
vid tjuguåtta års ålder, efter att en tid
bland annat ha ägnat sig åt att ordna
utställningar åt en konsthandlare, hamnade
som teaterkritiker i »La grande Revue».
Härmed började Jacques Copeaus
nedrivande arbete. — Det återuppbyggande
skulle ännu en tid låta vänta på sig.
Redan under sin vistelse i Danmark
hade han gjort bekantskap med André
Gides »L’Immoraliste» och genom
brevväxling trädt i nära vänskapsförhållande
till författaren. I Paris kom han nu också
i beröring med Charles-Louis Philippe och
Paul Claudel, och han lärde känna Péguy,
Romain Rollands vän och välgörare, som
i sina »Cahiers de la Quinzaine» beredde
plats för jätteromanen Jean-Christophe.
Dessa män voro 1909 med om att grunda
»La Nouvelle Revue Frangaise». Och fyra
år senare, när det lyckats honom att samla
en del unga, entusiastiska skådespelare
omkring sig — Louis Jouvet bland andra —
508
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
