- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionde årgången. 1921 /
507

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fredrika Bremer som liberal filantrop. Av Algot Werin - La Théâtre du Vieux-Colombier. Av Anna Wall

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fredrika Bremer som liberal filantrop

Alla tre voro diktare, men beträffande de
båda förstnämnda vore rnan frestad att
säga: mindre till professionen eller av
lidelse än till husbehov. Med Geijers små
pärlor av intim lyrik, spontant framsprungna
i viktiga ögonblick, kan man jämföra ett
par strofer i Fredrika Bremers få bevarade
dagsboksanteckningar, av vilka en, daterad
»i dagbräckningen u. 13 Febr.» [1844],
må anföras som exempel:

O, ljusets, mörkrets Herre!
Gör mörkret ljust i mig
och lys mig på min stig,
hem till ditt hus, o Herre!

Samtliga voro emellertid mindre
diktare än tänkare — till husbehov, skulle
man också här vilja tillägga, om inte ordet
tages i snäv betydelse. De hade inte
systembyggarens kyliga ärelystnad — i själva
verket tänkte de inkonsekvent och ofta
fragmentariskt -— men de hade ett enkelt
personligt behov att finna sig till rätta i

världen och att även hjälpa andra till rätta.
De voro av naturen optimister, Viktor
Rydberg dock med en grundton av
pessimism. Dels hade han sett mer av livets
mörka sidor än de båda från barndomen
socialt bättre lottade författarna, dels levde
han inte i liberalismens förhoppningsfulla
ynglingaålder, utan i en tid då det började
bli allt svårare att tro på människonaturens
förbätterlighet och det jordiska
tusenårsriket. Att Fredrika Bremer icke nådde
upp i jämnhöjd med de båda andra som
konstnär och tänkare torde man kunna
påstå. Men man får icke glömma att hon en
gång, framförallt under 1850-talets dödår,
var en av de mest livande andliga krafterna
i vårt land. Och det som gjorde henne
till en ofullgången konstnär och en alltför
hänryckt sambällsfilosof, det var på samma
gång hennes styrka: det varma hjärtat. Så
märkvärdiga ting inträffa icke sällan i denna
motsägelsefulla värld.

Le Théàtre du V i eu x-C o l om b i er

Av Anna Wall

1 ETSKALLBLIlustigt att
jäm-l föra, tänkte jag, när jag en
so-’ lig marsförmiddag styrde stegen
till Dramatiska teatern för att
se M. de Féraudy i »Le Médecin malgré
lui». — Jag hade just några månader
tidigare sett samma pjes på Le
Vieux-Colom-bier i Paris och hade ännu Jacques
Co-peaus originella iscensättning och Louis
Jouvets överdådigt uppsluppna Sganarelle
i friskt minne.

Det skulle bli lustigt att se skillnaden.
— Och skillnaden befanns vara mycket stor.

Om iscensättning och trupp var här intet
annat att säga än: banalt och löst
ihop-fogat. Och hos den elegant och säkert
skolade de Féraudy själv stack scenisk
finess och medveten kultur fram i alla
sömmar av vedhuggaren-läkarens grön- och
gulrandiga kostym. Det var en intelligent
skådespelare, som reciterade sin Moliére
och inte glömde att stryka under
poängerna. Men här fanns ingen fläkt av den

pånyttfödande ande, som kunde förmå att
blåsa liv i det gamla burleska skämtet, så
att det levde upp inför våra ögon i
grovkornig, saftig friskhet.

Den anden svepte däremot över
Vieux-Colombiers lilla scen i Paris. Där
serverades inga klassiska kvickheter på
silvertallrik, men själva upptåget drog med hi
och hej och liv och lust över scenen,
drastiskt och oemotståndligt i sin uppsluppna
komik. — Där spelades inte, där levdes
på de tiljor, som föreställa världen.

En trång scen, minsta möjliga
dekorationer, största tänkbara koncentration,
takbelysning och ingen ramp. En handfull
unga skådespelare bara, men fast
ihopsvet-sade av gemensam strävan, gemensam
kärlek och indignation. Inte en teatertrupp
i vanlig mening, men en konstnärlig
sammanslutning under Jacques Copeaus
eggande och disciplinerande ledning. — Små
yttre resurser alltså, men så mycket större
inre förutsättningar.

507

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1921/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free