Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dantes minne 1321—1921. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dantes minne
Den triumferande kyrkans tåg. [Purgatorio XXX.)
Teckning av Sandro B oticel li.
dödligs kunskap. Dogmatiska
föreställningar vidgas i hans underbara
inbillning till konkreta syner, återgivna med
en åskådlig kraft, som försätter oss i
bävan eller som hänför och förtrollar.
Ensam bland alla synes han göra till
sanning satsen om diktarens »gudomliga
ursprung», och kring hans vandring
genom de dödas boningar i helvete och
himmel står liksom en mystisk
förnimmelse av detta mänskliga väsens
beröring med evigheten, verklig fastän
övernaturlig och outgrundlig.
Alla dessa intryck hava sin grund i
Dantes konst. Den är utan jämförelse,
och den når det högsta både i lyrisk,
episk och dramatisk verkan. Men dess
största egendomlighet ligger måhända
dock däri, att han själv framträder
oavbrutet och med en så väldig insats av
sin personlighet, sina känslor, sitt
tänkande. Redan i Vita Nuova ger han
sig helt och hållet, allt ifrån det han
beskriver sin gosselidelse och genom
hela den rad av stämningar, som hans
kärlek passerar i glädje och sorg,
trohet och villfarelser. Och i Komedin
bildar han diktens verkliga, levande
medelpunkt, kring vilken allting samlar sig
och till vars bästa och räddning allting
slutligen händer. Han försvinner icke
ett ögonblick ur vår åsyn; och på samma
gång han är det mäktiga dramats
huvudperson, visar och förklarar han för oss
dess gång. Och detta gör han från
början med en sådan övertygelse, att vi
frestas säga oss, att han ju icke är
någon vanlig tolkare, utan att han själv
sett och upplevat allt detta och endast
förtäljer vad han erfarit. Se blott huru
helvetets fasor speglas i hans drag, eller
vilken salig glans som brinner i hans
ögon, när han lyfter dem mot Beatrice
och den gamla kärleken fyller hans hjärta
så det är nära att brista. Hur skälver
icke hans kropp av medlidande, när
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
