Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En handfull dun. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En handfuII dun
Av Sigfrid Siwertz
>ÅNGST UT mot havet ligga
Skälbottna och Albottna med
flera blåsiga och våta mil in
till kyrka, länsman och
handelsbod. Egentligen utgöra de blott en
ö, kluven av en smal och grund
vatten-flik, som småningom övergår i ett
famns-brett vasstråk med en plankbro över.
På var sin sida om denna bro lågo
nu Nordins och Öbergs stugor, och på
var sin sida av floden åt havskanten
hade de båtar, sjöbodar och gistgårdar.
De båda gubbarna levde i- dräglig
grannsämja, stundom värmd till såthet,
när litrar hämtats till helgerna, och de
hjälpte varandra vid behov och gjorde
goda byten, ty Öbergs Albottna hade
bättre bete och åker, medan finaste
fiskvattnet och bästa utskären hörde till
Nordin på Skälbottna.
En majdag råkades nu gubbarna på
var sin sida om vattenrännan och klevo
språkande längs de fina, gångbara
hällarna, som kantade deras ägogräns.
Torkan hade varit svår hela våren, och
sinnelaget var nog från början inte det
bästa. Vid att de nu gingo där och
stånkade över vädret, så fingo de se ett
ejderrede på en sten mitt i vattenrännan.
Och deras skärgård hade av något skäl
mycket ont om häckande ej der.
Nordin var först framme. Han var
alltid först, Nordin. Nu stod han där
utkliven på ett block i vattenkanten,
med fiskfjäll i skägget och tjära på
byxorna stod han där och tittade med
smala ögon efter dunet.
31 — Ord och Bild, Si:a årg. ^g
— Nå, det är då till pass, muttrade
han. Lovisa håller just på och stoppar
om långkudden min.
Men nu var Öberg också framme.
Han var mera tung och inte olik en
landbonde, Öberg.
— Hur kan du så noga veta, att dunet
är ditt? sporde han.
Därvid stack ådan upp huvudet ur
redet och tittade med oro än på den ene
än på den andre.
— A, det kan väl ett barn se, att
sten ligger på min kant, snäste Nordin.
— Nej, se det är jag inte alis karl
till att se, mente Öberg mulet.
Nu var olyckan den, att stenen låg
precis mitt i rännan, men såg från vars
och ens håll ut att ligga närmast. Och
aldrig är folk så farliga för sig själva
och andra, som när de äro alldeles
berg-säkra på sin rätt.
— Det är segt som långmjölk i
huvet på dig, ropte Nordin, men nog kan
du väl ändå begripa, att den här sten
är min!
— Nej, se det begriper jag rakt inte;
mullrade Öberg. För han är min, det
är han. Och den här gången får du
hålla fingrarna dina i styr.. .
Ja, så var trätan i gång. Från
början höllos båda tätt invid rännan, men
allt som grälet blev högljuddare drogo
de sig av instinkt längre bakut för att
inte skrämma ådan; detta till skillnad
från vanliga trätor, där man rycker
varann in på livet. Men för att höras
och riktigt inplanta sanningen i varandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
