- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
294

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gustav Vasas kungagärning och dess historiska förutsättningar. Några synpunkter i anledning av 400-årsminnet. Av Gottfrid Carlsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gottfrid Carlsson

skap och från irrfärderna i Nordtyskland
och olika svenska landsändar 1519 och
1520. När tiden för hans livs första
stora bragd, Sveriges befrielse från
»tyrannens» våldsherradöme, inbröt, var han
trots sin ungdom redan en mogen man.
Personliga olyckor och vedervärdigheter
av alla slag, den fågelfries förtvivlade
belägenhet och grämelsen över landets
förnedring — allt detta kom honom att
vedervåga försöket att ensam av sin
samhällsklass på nyåret 1521 upptaga kampen med
Nordens mäktige härskare; han visste,
att han ingenting hade att förlora — den
egendomslöse, ständigt efterspanade
flyktingens liv stod ju ändå varje ögonblick
på spel — men allt att vinna:
personlig säkerhet, den sekvestrerade
fäderneärvda förmögenheten och först och sist
landets och folkets frigörelse.

Och det stora vågspelet lyckades,
främst tack vare den ungdomlige
upprorsledarens egen överlägsna kraft och
militära organisationsförmåga. Men de
svårigheter, som för befrielseverkets
genomförande hade måst övervinnas, hade
varit så allvarliga, att Gustav Vasa kom
till full klarhet om att Sturarnas verk,
som han genom tronbestigningen var
kallad att fortsätta, måste fullföljas i
långt större stil och på en betydligt
bredare basis än vad de själva hade
förmått, om eljest det svenska riket för ali
framtid skulle bli förskonat från
olycksödet att åter förlora sin ställning som
fri och självständig stat. Den insikten
sökte han under hela sin regering
omsätta i genomgripande och vittförgrenad
politisk handling, och denna hans
verksamhet utgör den egentliga innebörden
av hans kungagärning.

I ett avseende kunde konung Gustav
väsentligen nöja sig med resultaten av
Sturetidens utveckling. Det gamla
rådsväldet hade, som vi sett, blivit stäckt
redan under unge herr Sten, och sedan

de kvarlevande ledarna av Sturetidens
oppositionella aristokratparti under
1520-talets lopp hade avlidit eller gått i
landsflykt, återstod för Gustav Vasa
egentligen blott att taga de världsliga
stormännen i det starka kungadömets tjänst
och giva dem den skolning, som deras
användande för statens växande
uppgifter krävde.

Även på länsförvaltningens område
kan konungen sägas i stort sett ha följt
de redan av Sturarna beträdda banorna
utan egentligen principiella avvikelser.
Att han skaffade sig oinskränkt
förfoganderätt över länen, innebar blott, att
han lyckades fullt och varaktigt
genomföra sina närmaste föregångares
intentioner i detta stycke. I sina strävanden
att utvidga den del av riket, som direkt
förvaltades för kronans räkning, och att
minska tjänstelänens sammanlagda
omfattning fullföljde han också allenast
traditionerna från Sturetiden. Och i fråga
om själva det administrativa system, på
vilket hela länsförvaltningen var
baserad, medförde hans styrelse enligt vår
främste nu levande kameralhistorikers
vittnesbörd ingen större förändring i
jämförelse med närmast föregående
tidevarv.

T. o. m. hans revolutionerande
kyrkopolitik kan med rätta anses ligga på
förlängningen av den linje, som Sturetidens
utveckling därvidlag betecknade.
Utgångspunkten var för Gustav Vasa
densamma som för Sturarna: det gällde att
bryta kyrkans makt som en stat i staten,
att undanröja det hot mot den nya
statstanken, som biskoparnas och
prelaternas välde innebar. Gustav Vasas åtgärd
att underlägga sig den faktiska
tillsättningen av kyrkans högre ämbeten
anknöt, som av det föregående torde ha
framgått, i viss mån till de sista
medeltida riksföreståndarnas stråvanden i
samma riktning, och då han avhände bisko-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1923/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free