Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
visserligen 1926, och författaren har avbildat
oss kanske litet for vänligt. Det lär ju
vara fördelaktigt att vara född under en
dansande stjärna, och jag tror mig kunna
gissa till vad den välskapade stjärna heter,
under vilkens åkallan detta älskvärda
lustspel har tillkommit. Därför har kanske
den eljest rätt stränge och allvarlige
författaren gjort styckets figurer litet vänligare
och trevligare än vi väl strängt taget äro.
Fru Stina Hedberg tog avsked från
Dramatiska teaterns scen som modellen Dora.
Vore modellerna i allmänhet sådana, bleve
den överfulla konstnärsbanan ännu mera
överbefolkad. Det påstås, att Zeus icke
hör de älskandes eder. Månne han tecknar
upp vad skådespelerskor och teaterchefer
yttra till varandra, då de säga: Farväl, vi
råkas aldrig mera, så sant mig Thalia hjälpe
till liv och själ. Jag vill ej i dessa
omoraliska tider ursäkta också begåendet av
mened, men i alla fall. . 1
Det framhölls av skådespelerskan en
naiv belåtenhet över alla de behagligheter,
varöver Dora förfogade. Hennes visserligen
fullt psykologiskt motiverade, ehuru denna
gång ej med verkligheten överensstämmande
fråga, då Some brutalt skällde ut henne
för att hon sällskapat med andra herrar:
Du är väl inte kär i mig, hade den rätta
klangen, och de fyrtiofem sekunderna hon
ägnade åt tyst och smärtsam rannsakan av
sitt erotiska föregående, då ungsocialisten
Rune friade, voro i likhet med hennes »små
manér», som Bellman säger, och som
användes mot allt maskulint, fullt
tillfredsställande. Måhända fattades ett lantligt
inslag, men detta förekom dock vid ett
tillfälle, då hon talade med barndomsvännen
Rune och för ett par ögonblick föll in i
sin bonddialekt.
Tor Hedberg hör till de rätt få
författare, vilka precis veta hur konstnärer se
ut inuti. Av det rörande och knöliga, det
plumpt egoistiska, förenat med vördnad och
självoffrande, då det gäller konsten, av allt
detta gjorde Hedberg och Uno Henning
en trovärdig konstnärstyp. Greve Svante
Puke—herr Personne kännetecknades genom
den kvicka repliken: Då man är så
konservativ som jag, är man nästan radikal. Både
då han var pompös och då han var på
vift med några obetalbara ungdomliga
rörelser med bakkroppen och den i fickan
nedstuckna käppen, var han illuderande.
Den auktoritet, som måste ligga över den
något galghumoristiske greven, som på en
gång så chevalereskt och så taktfullt
behärskade erotikens svåraste kapitel, 1’art de
rompre, kom med klassisk fullkomning fram
hos vår store sceniske doyen. Av Pukes f. d.
chaufför, ungsocialisten Rune, med hans
spända vådor och hans gravlika allvar gjorde
herr Lars Hansson något ej bara mycket
roligt utan även tänkvärt. Och när han
som Sveriges förste syndikalistiske
finansminister kysser Sveriges sista statsfru på hand,
kände man, att om också statsfruar, särskilt i
fru Julia Håkanssons behagliga och
humoristiska person, äro älskvärdare än syndikalister
och därför kunna tämja vilda sinnen, dock
även den politiska trosbekännelse, som
finansminister Rune tillhörde, är underkastad
den förvandlingens lag, som tyckes alldeles
särskilt gälla för statsråd. Ett speciellt
nöje hade jag av den skånske moderate
samhällsomstörtaren Gregerson—herr Ivar
Nilsson. Denne livsbejakande proletär, som
redan skaffat sig päls, ett i »pattit»
betänkligt kapitalistplagg, hade en med
vitalitet laddad explosionsmotor i kroppen, och
man behöver ej grubbla över, hur det
kommer sig att en sådan kan knuffa sig
fram. Naiviteten, som strålade ur den
självbelåtne mannen, var kanske ej så
rörande som den som finnes hos ett litet
barn men hade dock sin charm. Det var
en prestation utan vank och lyte. En
bättre hyllning kunde den högt begåvade
f. d. teaterchefen och hans vackra fru ej få,
än att ett par månader av teatersäsongen
till större delen upptogos av detta kvicka,
aktuella, välformade och innehållsrika
lustspel av vår nu levande främste svenske
dramatiske författare, spelat alltigenom på
ett sätt värdigt de utmärkta konstnärer och
konstnärinnor som pryda Kungl.
Dramatiska teatern.
Skomakar Aiolos av Arnold Kübler
har gjort stor lycka i Tyskland. I sin
blandning av spex och historiskt skådespel
verkar det något förbryllande och torde
väl också ha en esoterisk, blott för invigda
avsedd undermening, troligen gående ut på
att preussare och sydtyskar stå som romare
och greker emot varandra, plikt och prosa,
på ena sidan, lätt sinne och fantasiens fria
flykt på den andra, och Aiolos’ något
krystade replik, att Roms himmel borde
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
