Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ruinvärldens problem. Några anteckningar från en resa i Italien. Av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ludvig Nordström
Italien. Jag visste ungefär vad en
genomsnittligt bildad människa vet om
landet. Jag kom dit i okt. och tillbragte
där tiden 20 okt.—17 dec., d. v. s. den
minst tjusande delen av året, med andra
ord den del som bäst lämpade sig för
nyktra och sakliga synpunkter.
Redan vid första kontakten med
landet klarnade, nästan ögonblickligen, min
angreppsplan. Jag beslöt lämna allt,
som hette konst, antikviteter och dylikt
åt sidan — till att börja med. Jag
beslöt börja med själva grunden, det rent
materiella, och så stiga successivt tipp
till den högsta andliga utsiktstopp jag
kunde nå.
Det mest materiella var landskapet
själv. Och av det såg jag: först Genua,
sedan vad man kunde se från
kupéfönstret sträckan
Genua—Pisa—Livorno—Civita Vecchia—Rom, vidare
sträckan Rom—Neapel—Capri, slutligen
Rom —
Assisi—Florens—Milano—nordgränsen.
Det första som slog mig var att
Italien, åtminstone vid denna tid på
året, tecknade sig som ett allt annat än
leende land. Först och främst
framträdde det som ett utpräglat bergland;
bördiga slättland i egentlig mening stodo
icke att upptäcka. Vidare var det en
sak som skilde Italien från både
Frankrike och England, och det var
avsaknaden av disighet i luften. Det tolkade
jag som vatten-fattigdom, och jag fann
också mycket riktigt längre fram, att
vatten var en dyrbar vara i Italien. Man
var närmare ekvatorn. Landet tedde
sig av själva naturen format som en
oändlig massa bergborgar med små
inhägnade jordfält vid sina fötter.
Detta var med andra ord den
materiella grund, på vilken landets
speciella form av ekonomi och politik hade
vuxit upp. Man behövde också bara
kasta en blick över landskapet för att
finna, hur följdriktigt utvecklingen
gestaltat sig från dessa naturens
förutsättningar. Städer och byar lågo på
bergtopparna, jordområdena buro i regel
endast smärre material-hus. Skillnaden
mellan det med stora flacka
jordområden försedda Sverige och det i trånga
veck hoppressade Italien kunde enklast
uttryckas så, att medan i Sverige
byarna lågo på slätterna och fäbodarna på
bergen var det i Italien tvärtom. I
Sverige, om tillräckligt livlig trafik
existerat mellan byar och fäbodmarker,
skulle arbetsdagen avslutats med att
folket stigit från bergen ner i dalarna. I
Italien slutade var dag med att folket
steg ur dalen upp till bergen, och så
har man alltså att för fantasien föreställa
sig italienska folkets liv, och det är en
vacker tavla: när natten kommer, går
folket ur de mörka dalgångarna upp mot
stjärnorna. De bo högst mot himlen,
det påminner om det liv, som profeten
Amos tillskriver Jahve, då han säger:
Han är den som går på jordens höjder.
Denna placering av byar och städer
på bergtopparna, där de ofta skymta
fram över molnen, tecknade sig alltså
som en naturlig följd av landets relativa
jordfattigdom. Varje kvadratmeter jord
var dyrbar, alltför dyrbar att ligga
improduktiv som byggnadsgrund, och sä
var det naturen själv som anvisat denna
organisation av landet. Att det icke
varit t. ex. militära hänsyn, tycktes mig
framgå därav, att bebyggelsen av
bergshöjderna visade en överallt upprepad
tre-stegs-typ. Närmast slättjorden lågo
städerna eller byarna, över dem på
närmast strategiskt viktiga bergtopp lågo
feodal-borgarna, och högt över dem,
på traktens topp-käglor lågo klostren.
Det var som en bild av den stora
historiska hierarkien, högst kyrkan, därunder
staten, underst kommunen. Och till
sist jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
