Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dan Andersson. Några minnesord till Samlade skrifter. Av G. Westin Silverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dan Andersson
heter. För honom var tillvarons elände
ett metafysiskt och moraliskt problem,
icke en fördelningsfråga: vad båtade det
att förbättra människornas materiella
livsvillkor, när livets och dödens stora gåta
stod olöst kvar, vad båtade det med
fina gångkläder och ejderdunskuddar,
när människohjärtat var fullt av eländiga
begär och marterat av längtan efter en
frid, som icke är av denna världen?
Fattighusets elände är ett motiv som
ständigt vänder tillbaka i Dan Anderssons
diktning, men skildringen av de utslitna
åldringarnas skräck för fattighuset och
interiörerna därifrån formas aldrig till
en anklagelse mot samhället, mot den
gamla svenska fattiggårdens samhälle;
alltjämt är det med lidandets
metafysiska problem, med tanken på tillvarons
grymhet, den där icke kan övervinnas
annat än genom döden, som diktaren
brottas.
Och allteftersom åren skredo, blev
brottningen allt häftigare, allt mera
upprivande. I »Svarta ballader» tog sig
diktarens längtan efter fred och
försoning ett utomordentligt vackert uttryck
i dikten »Fången», som jag här måste
citera:
Fången
Tre trappsteg leda till solens port,
tre trappsteg av fuktig sten —
Jag får vandra dem en gång när bot jag gjort —
genom dörren av järn skall jag blek gå ut
och gråta i solens sken.
I min källarehåla jag talat med Gud —
han var så hög och hård,
han gav oss vreda och stränga bud,
men bländar med glansen av klädnadens fåll
in i nödens och brottens gård.
Tre trappsteg av synd har jag längesen gått,
tre trappsteg av bot äro mer —
jag skall vandra dem sakta år efter år,
och en gån g skall jag bada mitt grånade hår
i en sol som aldrig går ner.
I »De tre hemlösa» drömde Dan
Andersson vidare på drömmen om en
försoning av tillvarons fruktansvärda
motsättningar, när han på detta vis
skildrade sitt alter ego, David Ramm: »Han
var tyst och verkade nästan from, fylld
av någon inre frid, liknande en
klosterbroders, som försökt allt av denna
världen och nu så småningom förberedde
sig på nästa». Men denne David Ramm
kom aldrig att existera annat än i hans
längtan. Den David Ramm, som vi
återfinna i Dan Anderssons sista
prosaarbete, David Ramms arv, är mitt uppe
i den vildaste brottningen, han kämpar
en förtvivlad kamp med sin Gud, han
får som Jakob sin höftpanna förlamad,
men välsignelsen uteblir. Det gick
därhän, att Dan Andersson inte längre
förmådde eller brydde sig om att ge stoffet
den fulla konstnärliga genomarbetningen
— i »David Ramms arv» är det
åtskilligt som brister i den vägen.
Men in i det sista stodo trenne goda
makter honom bi i hans kamp — sinnet
för naturens skönhet, en rik humor och
en utpräglat religiös läggning.
Finnmarksskogarnas skönhet intog väl
en bredare plats i Dan Anderssons
tidigare diktning än i de sista alstren av
hans hand, men ännu i »David Ramms
arv» kunde författaren finna en tröst i
att fånga en eller annan bild av
barndomstrakternas mäktiga och säregna natur.
Man läse till exempel slutet på kapitel
XIV eller de sköna raderna strax i början
av kapitel III. »En kväll gick han nedför
dalen för att hämta vatten i Kersnas
kallkälla. Han var som en drömmande,
han tyckte sig invävd i vissnande löv
och stjärnljus, med höstmörka skogar
runt om, den ljungblommande heden
under sig och den djupa rymden till
tak över detta granna fängelse. Hur
liten och trasig och smutsig är jag ej,
mumlade han, med mina sotiga händer
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
