- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
657

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vår folkmusik och dess räddare. Revisionssekreterare Nils Anderssons efterlämnade samlingsverk »Svenska låtar». Av Alf Nyman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vår folkmusik och dess räddare

Karl P. Lefflers norrländska kollektion, och
lektor Landtmansson får med sitt för några
år sedan framlagda digra verk anses ha
musikaliskt avskummat Västgötabygden. Även
inom Ångermanland förspörjas initiativ i
liknande riktning, och så räddas landskap
för landskap den oskrivna traditionen över
på den musikaliska kartan.

Men dessa lovvärda ansträngningar ha
dock endast skurit för sig en starkt
begränsad del av det samtliga
traditionsområdet. De ha tagit sikte på hembygden,
länet eller landskapet, icke på landet i dess
helhet. Ett så omfattande folkmusikaliskt
samlingsverk, som det Norge redan för en
mansålder sedan mottog med en Ludvig
Mathias Lindemans livsverk, ha vi svenskar
bittert måst umbära. Först med
revisionssekreterare Nils Anderssons under ett helt
liv bedrivna uppteckningsarbete erhåller vår
allmogemusik sitt senkomna Monumentum
ære perennius. Att samlaren själv icke
förunnades att lägga den sista jämkande
handen vid detta sitt jätteverk hör till de
smärtfulla fast alis ej sällsynta ironierna i
livet; men verket fullföljes i hans anda av
hans flitige medarbetare herr Olof Andersson,
Åhus, och utan ringaste tvivel blir det i
sitt avslutade skick det arkiv, varur
kommande släktled få ösa sin kunskap om arten
och värdet av 1800-talets svenska
folkmusik samt framför allt om den ädla
skapelse, som heter svensk polska.

Vad namn bar den Eros, som ledde
den unge slättbon Nils Andersson till
allmogemusiken? Var det pieteten mot det
nedärvda och åldriga över huvud ■— det
vari generationers lust och vånda tagit sig
uttryck? Eller besjälades han av realismens
och åttitalets känsla för det frodiga och
jordvuxna? Eller var det ’der heimliche
Musiker’ i honom, som fängslades av den
melodiska fägringen och det rytmiska livet
i dessa spelmanslåtar? Omöjligt att säga.
Antagligen ha alla dessa bevekelsegrunder
varit verksamma. Den instinkt som under
barndomen förde hans läppar till »pilepipan»,
när han vaktade boskapen ute på
Barsebäcks sköna strandvallar, där kaprifol och
guldpudra dofta i kapp, har förvisso varit
i närmsta släkt med den, som tvang Orsas
och Älvdalens ungmasar att på sina
själv-tillverkade fioler söka forma den första
polskan. Därför förstodo de honom och
anförtrodde som grånade spelmän med till-

42 — Ord och Bild, S2\a årg.

Nils Andersson.

försikt sina älsklingslåtar åt denne sydlänning,
som talade ett annat mål än de men som
förstod och älskade gammallåten lika fullt
som de själva. Bakom Nils Anderssons
trägna och omfattande upptecknarfärder,
vilka landskap för landskap och by för by
förde honom samman med de mera
namnkunniga allmogemusikerna och
hornblåser-skorna, anar man en saklig hängivenhet,
djupt rotad i övertygelsen om det levande
skönhetsvärdet hos den äldre svenska
folkmusiken. En folksjäls lust och vånda lågo
förborgade i den, och den trygge sydsvensken
vigde den ädlare delen av sitt liv till att
återupptäcka, ordna och sovra dessa
traditionens kringspridda klenoder.

De båda hittills utgivna och synnerligen
ståtliga häftena äro helt och hållet ägnade
Dalarna och omfatta ett sjuhundratal polskor,
låtar, marscher och psalmmelodier. Från
Ore, Mora, Orsa och Älvdalen ingå större
samlingar, vilka tillåta oss att studera även
de musikaliska ortsdialekterna. Även om
vissa rytmiska och motiviska vändningar få
betraktas som gemensamma, så har man
dock i stort sett att göra med skilda
traditionshärdar. Orepolskan äger sålunda en
fastare och mörkare resning än polskorna

från Mora och Älvdalen, men också bland

dessa senare möter man ting av ädelt och

657

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0717.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free