Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vår folkmusik och dess räddare. Revisionssekreterare Nils Anderssons efterlämnade samlingsverk »Svenska låtar». Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Ny man
strängare snitt, verklig mästarekonst.
Gemensam för polskorna av den äldre stilen
är framför allt deras tonala mångtydighet.
Motiven röra sig i ett fängslande harmoniskt
ljusdunkel och vackla mellan moll och dur
på ett sätt, som starkt påminner om de
gamla kyrkotonarterna. Kanske har klangen
av dem stannat kvar i tonmedvetandet som
ett arv från den katolska bildningens
tid. Oftast spåras den i:a, »doriska» —
hos bondspelmännen dock vanligen
utstyrd med stor septima —, men även den
ii:e, »eoliska», anträffas så gott som
oförvanskad (så i en utomordentligt
karaktäristisk polska från Västerdalarna, 2:a häftet
n:r 432). Ett gemensamt drag för alla
dessa äldre och yngre Dalalåtar är vidare
den rika utsmyckningen med förslags- och
efterslagsnoter samt en rytmik rik på
synkoper och punkteringar.
Frapperande måste man också finna det
fullt avsiktliga bruket av fjärdedelstoner.
Möjligen har man häri att se en antydning
om den långsamma men oundgängliga
förskjutning från moll till dur, som hotar att
förflacka och förvanska den genuina
gammallåten, och många ståtliga polskmotiv ha
tappat både originalitet och udd genom att
omläggas till parallelldurtonarten. Därför
ha de båda samlarna och utgivarna ofta
haft åtskilligt att göra med att rekonstruera
den ursprungliga låten och befria den från
övertaliga, olaga inskjutna takter. Liksom
man i våra lantbokyrkor under kalkningen
658
T i 111 a s Hans Hansson, Dalbyn, Ore.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
