Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lenin. Av Oscar Lundell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Len in
strängar, där han kunde finna genklang.
Lenin var icke någon framstående talare
såsom hans partivänner Trotskij och
Si-novjeff. Han saknade deras oratoriska
kraft och formbildningsförmåga. Men han
kunde kläda sina tankar i en form som
tilltalade hans enkla åhörare. Då man
läser hans tal, förefalla de fullkomligt
onjutbara, men de ryska arbetarna,
soldaterna och bönderna jublade, därför att
han på ett språk, som de förstodo,
uttalade just det de ville höra och det de
ville se förverkligat.
Efter det Kerenski blivit störtad,
var tiden inne att göra upp räkningen
med menschevikerna. Genom
Plecha-noffs död 1917 hade partiet lidit en
stor förlust, men Martoff upptog
energiskt kampen mot Lenin, vars politik
han skarpt angrep vid rådskongresserna.
Följden därav var att Martoff och hans
anhängare snart sågo sig nödsakade att
fly från Ryssland för att undgå
häktning. Martoff dog senaste vår i
landsflykt utan att ha fått återse hemlandet.
Fredsfrågan löste Lenin på ett
mycket enkelt sätt. I en kungörelse till
fronttrupperna uppmanade han dem att på
egen hand inleda underhandlingar om
vapenstillestånd med fienden.
Deserteringarna hade redan tagit en enorm
omfattning, och hela regementen lämnade
sina positioner. Lenin insåg, att
situationen var hopplös och att han till varje
pris måste sluta fred för att trygga sin
ställning och försäkra sig om
soldaternas gunst. Ifall en segrande tysk här
hade intågat i Petersburg, skulle hans
verk ha fallit i spillror. I detta fall som
i så många andra såg han längre än
hans partivänner, vilka höllo före, att det
röda Ryssland icke kunde sluta fred med
ett imperialistiskt Tyskland. Lenin
förklarade, att man ej längre kunde föra
krig helt enkelt därför att den ryska
: muschiken» icke mer ville strida. »Han
har redan med sina fötter avgivit sin
röst i fredsfrågan, då han lupit bort från
fronten.» De principiella
betänkligheterna avfärdade Lenin sarkastiskt. »Ni äro
dummare än hönor», sade han. »En höna
kan icke slita sig lös från kritstrecket.
Men den kan åtminstone ursäkta sig
därmed att den icke själv dragit upp det.
Vi ha däremot själva skapat vår formel,
och nu se ni blott denna formel, men
icke verkligheten. Och ni mena, att vi
hellre skola gå under och låta de
kapitalistiska regeringarna segra än övergiva
vår formel.»
Då försöket att genomföra ett rent
kommunistiskt samhällsskick definitivt
hade misslyckats på grund av
böndernas vägran att leverera spannmål, visade
Lenin ånyo sin förmåga att räkna med
realiteterna, medan de flesta av hans
vänner envist fasthöllo vid
partidogmerna. De betraktade böndernas vägran som
en brist på klassmedvetande, ett skamligt
förräderi, mot vilket man borde ingripa
med stränghet. Lenin yttrade endast:
»Om bönderna icke vilja lämna sin
spannmål ifrån sig, så kan man icke heller
tvinga dem därtill, ty de äro allför
många.» Böndernas ståndpunkt hade
kanske icke överraskat honom. Han
hade själv tidigare uttalat den åsikten
(»Ekonomiska studier och uppsatser»),
att bonden endast övergående kan bli
arbetarproletärens vapenbroder, men att
förr eller senare en intressemotsats mellan
dem måste följa. Lenin blåste därför till
reträtt, och bönderna fingo sälja sin
spannmål, sedan de betalat skatt. Som
en konsekvens därav måste även
handeln med andra varor frigivas inom
landet. Sålunda inaugurerades 1921
den nya ekonomiska politiken, vilken
av Lenin betraktades som en tillfällig
reträtt, men i själva verket blev det
första steget i riktning mot normala
förhållanden.
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
