Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Madama Lucrezia. Av C. Bildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. Bildt
aldrig torde kunna besvaras. Troligen
har det varit redan ganska tidigt i deras
förbindelse som Alfonso gav sin unga
väninna ett formligt löfte att infrias vid
Marias död. Men drottningen envisades
att leva. Gång efter annan kommo från
Spanien underrättelser om hennes svåra
sjukdomar, men blott för att var gång
snart följas av nyheten om hennes
tillfrisknande. Till slut kom också den dag
då Alfonso och Lucrezia började tänka
på andra möjligheter att nå det
efterlängtade målet. Den katolska kyrkan
vet ej av någon skilsmässa, men den
går stundom in på att »annullera»
äktenskap, som den då förklarar ha varit
ogiltiga alltifrån början och endast ha
existerat till skenet. Borde ej detta kunna
tillämpas på Maria av Castilien, som
aldrig varit moder och knappast
någonsin maka?
Ar 1455 uppsteg en av Alfonsos
undersåtar, kardinal Borgia från Valencia,
på påvestolen under namnet Calixtus III.
Han hade till stor del haft sin konung
att tacka för sina befordringar på den
kyrkliga banan, och hans val hade
påverkats av kardinalernas övertygelse, att
detta skulle vara väl sett av härskaren
över Neapel, Roms mäktigaste granne.
Alfonso trodde sig kunna räkna på hans
bevågenhet, och Lucrezia, vars syster
Luisa var gift med påvens systerson
Ausias Mila, såg i honom en välvillig
frände, som redan under sin kardinalstid
givit henne flera vänskapsbevis.
Visserligen uppstodo efter valet några
av de mellan påvestolen och de italienska
regenterna vanliga misshälligheterna, men
Alfonso ansåg ej att de väsentligen
förändrat påvens sinnelag mot den forne
välgöraren, och omsider, två år senare,
beslöt han att handla. Den ömtåliga
saken skulle ej anförtros åt någon
mellanhand, och ingen skulle få del av
hemligheten. Lucrezia skulle själv föra deras
talan inför Calixtus III. Såsom
förevändning skulle hon taga en pilgrimsfärd till
apostlagravarna i Rom, och vid en
enskild audiens hos påven skulle hon
begära annullationen.
För att betona Alfonsos önskan att
bereda henne samma mottagande som
en furstlig person, beslöts det dock att
giva henne ett lysande följe. Tjugufem
fruar och femtio fröknar av landets
förnämsta adel redo vid Lucrezias sida, då
hon en av de första dagarna i oktober
1457 lämnade Neapel, med en eskort av
femhundra ryttare. Förnämt och stort
var tåget, men någon färgprakt visade
det icke, ty alla voro klädda i sorg efter
Lucrezias nyligen avlidne kusin,
ärkebiskopen av Neapel Rinaldo Piscicelli.
Överallt hälsades den fagra pilgrimen
med jubel och vördnad av den
tillströmmande befolkningen. Man visste, att hon
var lika dygdig som god och skön, och
att en konung sedan nio år låg för
hennes fötter. Vem ville ej se och hylla
en sådan fågel Fenix ?
Inom kyrkostaten var mottagandet ej
mindre hjärtligt än i konungariket. Påven
hade befallt, att ingen möda eller
kostnad skulle sparas för att ära Alfonsos
väninna, och han blev gärna och
punktligt åtlydd. Romarna voro lika nyfikna
som trots några andra att få se den
ryktbara tjuserskan. Redan i Marino
mötte å påvens vägnar hans brorsöner
Luigi Borgia, ståthållare i Rom, och
Rodrigo, den blivande påven Alexander
VI. Med dem voro ett hundratal
för-nämiteter av båda könen, som
beledsagade Lucrezia ända till den bostad,
som beretts henne i Palazzo Colonna,
och där ett gästabud väntade.
Dagen därpå red Lucrezia till
Peterskyrkan och mottogs därefter i Vatikanen
av Calixtus, som vid hennes inträde reste
sig och gick henne till mötes samt
underhöll sig med henne på det vänligaste,
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
