Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Slottsfröken. Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jane Gemandt-Clainé
des sist, återtog hon plötsligt. Detta är
allt som är kvar av mig. Nu undrar
jag bara hur mycket som är kvar av er.
— Men, utbrast han med en hastig
färgskiftning, fröken Vreede . . .
— Jag talar som jag tänker, fortfor
hon hastigt, och mina tankar bli ibland
lite besynnerliga. Ni lever -—jag trodde
motsatsen — och är i Sverige . . .
Sysslar ni ännu med uppfinningar?
— Ibland, lydde det motvilliga svaret.
— Ibland? upprepade hon
uppmärksamt. Det vill säga att hans iver hade
svalnat eller att han nått sitt mål.
Hoppades han möjligen få Nobelpriset?
Hennes gäst gjorde en avvärjande
rörelse, men hon smålog. Inte låg det
väl utom räckhåll för en begåvning som
hans. Hon ville minnas att han haft för
avsikt att anlägga en fabrik för kemiska
produkter, som skulle drivas utan annan
energi än den som kom från råämnena
själva. Fick han bara havssalt och
järnskrot, brukade han säga, så lovade han
frambringa elektricitet, is, koncentrerad
soda . . .
— Och klor och klorhydrat . . . Att
hon mindes, tänk att hon mindes . . .
Med en flamma över dragen stod han
upprätt framför henne. Men vad var det
för ett ansikte detta? Gnistorna inne i
de grå ögonen smälte i plötslig ömhet,
och han sträckte oöverlagt ut bägge
händerna. — Fröken Vreede, mumlade han,
ingen kvinna har förstått mig såsom ni.
Men ni var vad min ungdom ägde störst
och djärvast, svårare att nå än något av
de mål jag föresatt mig. Jag har satt stora
företag i gång och sett dem ramla också
ibland utan att det gjort mig så mycket.
Det är bara en sak jag ångrat i livet —
att jag avstod från det oupphinneliga,
från er.
— Verkligen? sporde hon undrande.
Ingeniör Lee ... Ni, som annars inte
ryggade tillbaka för något, lät avskräcka
er av att min far inte ville veta av vår
förlovning och for till England . . . Då
och då fick jag brev från er, glödande i
början, något mindre varma sedan —
tyckte jag. Men jag bar dern närmast
hjärtat, då olyckan träffade mig . . . Den
dagen red jag som en galning; min far
ville gifta bort mig efter sitt sinne . . .
Men när jag störtade ur sadeln, var det
intet självmord, tro aldrig det . . . Jag
är mina förfäders ättling . . . Jag ville
inte att den Erie Vreede, som fortsatte
Gustaf Adolf den stores gärning under
trettioåriga kriget, skulle kunnat
skämmas för sin sondotter i åttonde led. Och
vem vågar säga att jag någonsin klagat
över tillvaron.
— Fröken Vreede, utbröt han, detta
är stort.
— Stort? Hå, för mig är det bara
naturligt . . . Men när jag låg där med
bruten rygg som det hettes, fick jag det
där urklippet ur Daily Mail om att ni
inte längre räknades till de levandes
antal .. . Och från den stunden ha vi aldrig
varit skilda åt — förrän i dag.
Han gjorde en rörelse som om han
velat böja knä inför henne, men hon
lyfte omärkligt på huvudet, och mera
behövdes icke för att hejda honom. —
Själv stod jag utanför världen, fortfor
hon, och talet om giftermål hade tystnat
för alltid. Men mysteriet hade kommit
till mig. Jag var förlovad med döden,
och döden hade en mans ansikte och
gestalt. Ingenting kunde rycka min
trolovade ifrån mig. Och jag var lycklig
mitt i min olycka, starkare än lidandet,
på andra sidan om allt som skiftar . . .
Därför svimmade jag, när jag fick se er
därute på landsvägen. Det var för mycket
för mig . . . Inte skulle vi mötas i
levande livet — eftersom ni varit död i
åtta år.
Med ett utrop låg han vid hennes
fötter och lutade huvudet mot hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
