Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Carl Spitteler. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Spitteler
massan drabbas av. Ofta återkommande äro
vedergällningsscener sådana som
avslutningen i Prometheus und Epimetheus, där
ängeln håller dom med Epimetheus och
hans folk. En motsvarighet erbjuder i
Olym-pischer Frühling kapitlet Die Menschen, där
Zeus låter sig befrias av erinnyerna ur
människornas våld och bereder sig att
förgöra dessa med en naturkatastrof. Med
dylika ytterstadomseftekter förbindes ofta
uppträdandet av den hämnare, som utgör en av
Spittelers älsklingsgestalter; utom
Prometheus och »der Gottesengel» kan man nämna
Hermes der Erlöser och den världsbefriare,
som skymtar i Uranos’ berättelser och som
skall hämnas världens uråldriga lidande på
Ananke och göra slut på det i ett
Ragnarök. Överhuvud är den tillbakasatte, den
försmådde, som dock slutligen kommer till
sin rätt, en hjältetyp, som är talrikt
representerad i Spittelers diktning; först och
främst i Prometheus, vidare i Zeus, som
uteslutes ur tävlingarna om Heras hand för
att slutligen med den ödesbestämdes
djärvhet ta i besittning det pris, som rätteligen
bort tillkomma Apollo; denne i sin tur får
till slut uppleva den triumfen, att Hera,
som förblindad av Ananke försmått honom
för Zeus, bönfaller om hans kärlek —
liksom lion knäfaller inför Zeus efter att först
ha hånat och skymfat honom och liksom
Doxa förödmjukar sig inför den en gång
tillbakasatte Prometheus. — Måhända har
man rätt att i dylika episoder se
återspeglingar av Spittelers eget diktaröde, som ju
länge var den förbiseddes. Å andra sidan
anknyter skalden här också till en verklig
sagogestalt: Askungens manliga
motsvarighet, den germanske Aladdin.
Spitteler är alltigenom epiker. I en av
sina essayer (Das verbotene Epos) bestrider
han med hetta, att eposet skulle vara eller
kunna bli en föråldrad form. Och alla hans
egna skapelser — ett par samlingar lyriskt
strögods undantagna — falla inom det
episkas råmärken. Den stil, som han utvecklat
främst i Olympischer Frühling, utmärkes
emellertid alis ej av någon besvärande episk
bredd; tvärtom äro fart och omväxling
dess förnämsta kännetecken. Skalden vet
att med utomordentlig smidighet låta själva
handlingens tempo växelvis tänjas ut och
koncentreras, och denna epik är i själva
verket laddad med dramatik; det gäller
såväl den sammanbindande kosmiska hand-
lingen som raden av gudaäventyr. Det
no-vellistiska program, som diktaren framför
i inledningen till Conrad der Leutnant,
kommer ju också den dramatiska formen
så nära som möjligt (»Einheit der Person,
Einbeit der Perspektive, Stätigkeit des
zeit-lichen Fortscnrittes»), — Spittelers episka
läggning kan följas in i detaljer; han äger
en märklig förkärlek för att återge
psykiska såväl som yttre förlopp, därvid
skeendets olika nyanser beskrivas med en
noggrannhet, som tycks vittna om en strävan
efter att komma åt själva förändringens
väsen och drivkraft; att med ali förmåga
följa och förklara det gåtfulla, att något
uppstår ur intet. Man läse t. ex. episoden
med gudarnas uppvaknande i början av
Olympischer Frühling, eller denna
suggestiva ljudskildring i Prometheus und
Epimetheus:
»Und leise erst und flüsternd klang das Wort
und nicht vermocht ihr eignes Ohr es zu
verneh-men, aber mählig, sptirend dieses Spruches
zauber-mächtige, versöhnende Gewalt, verstärkte sie den
Ton und endlich hub sie’s an zu schreien, warf
mit wilder, geiler Stimme >Blut» hinüber nach dem
festestrunknen, friedensselgen Menschenvolke».
Men den innersta källan till allt
skeende är Ananke, »der gezwungne Zwang».
Och den är outgrundlig, så som det
åskådliggöres i Hebes skälmska berättelse om
dalen Warumdennicht, där varje önskan
försvinner lika gåtfullt som den kommit.
I detaljer sådana som de här berörda
möta vi realisten och — för så vitt som
det är fråga om själsliga förlopp —
psykologen Spitteler.
Liksom de svenska nittitalisterna är
Spitteler på samma gång realist och idealist.
Det förra gäller skildringsarten, det senare
innehållet. I berättelsen om Hyphaist der
Zwerg lägges i denne konstnärsglade
kruko-makares mun följande program:
Nicht wahr, der Esel, nehm ich, und das Krokodil
Sind hässlich ohne Frage, boshaft vvenn man will.
Kaum aber nimmt mein Pinsel eins davon beim
Ohr,
So kommt dir jetzt sein Schnabel plötzlich trau-
lich vor. —
I Conrad der Leutnant närmar sig
Spitteler en naturalistiskt betonad realism; man
läse t. ex. beskrivningen på den sjuke
fadern i berättelsens början. Själva
kompositionsarten i verket — den nya
konstform, »die Darstellung», som författaren i
ett förord karakteriserar -— är utpräglat
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
