Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
lyckas oftast i hög grad bevara
konkretionen och det egenartade i originalets
ordval; men just denna formella lätthet
förleder honom då och då att kringgå
svårigheterna på ett väl lättvindigt sätt —
vilket f. ö. också Silfverstolpe vid ett par
tillfällen gör sig skyldig till. Dessutom
har versen hos Asplund en viss benägenhet
att falla sönder i enstaka rader, den
saknar stundom i alltför hög grad bärande
melodi. Alltid är detta emellertid visst inte
fallet; hur högt han kan nå även i fråga
om versmusiken visar t. ex. återgivandet
av Fleckers »The golden road to
Samarkand», som tycks mig nära nog fläckfri, bl. a.
just i detta avseende. Silfverstolpes vers
flyter i allmänhet jämnare och fulltonigare;
men den kan å andra sidan någon gång
verka alltför glattpolerad, och i jämförelse
med Asplund har han en viss svaghet för
en smula nötta »poetiska» ord, som ibland
kunna förta en del av originalets must och
sälta.
Emellertid ha de båda översättarna,
medvetet eller omedvetet, oftast valt att
återge dikter, som stämma väl överens med
deras personliga läggning och
uttrycksmöjligheter. Asplund har i regel hållit sig dels
till realistiskt färgade dikter med en viss
epigrammatisk tillspetsning, där
återgivandet av melodin spelar mindre roll än
pregnansen och träffsäkerheten i ordvalet, dels
till eleganta, ibland något pretiosa
småsaker, som passat hans lynne av konnässör
och förfinad artist. Det är t. ex. ganska
typiskt, att symbolisterna från nittiotalet
— Symons, Wilde, Alice Meynell — så
gott som helt komma på hans anpart.
Silfverstolpe föredrar det mer pompösa — om
nu ett dylikt ord kan användas om modern
engelsk lyrik —, dikter av en mer
musikalisk och romantisk färg. Den patriotiska
lyriken, vare sig den tagit form av idyll
eller krigsdikt, hyser han uppenbarligen en
alldeles särskild förkärlek för; och man
förstår honom — intet land har väl en så
på en gång frasfri, verklighetsmättad och
intensiv diktning av detta slag som England.
De utmärkta Stevensonöversättningarna, som
kanske utgöra det tyngst vägande inslaget
i »Vers från väster», äro nästan uteslutande
Silfverstolpes verk. När han ger sig in på
Housmans poesi — som han dock tydligen
känner mycket varmt för — är han mindre
lycklig, ganska förklarligt f. ö., då dennes
dikter just genom sin sakliga enkelhet torde
tillhöra det svåröversättligaste som finns.
Att jämföra Asplunds och Silfverstolpes
båda böcker med andra
översättningssamlingar, Österlings t. ex., skulle inte vara
riktigt rättvist. Ty till skillnad från så gott
som alla andra översättare ha de inte ur
hela den rika engelska lyriken valt ut
endast sådant, som särskilt tilltalat dem och
de därför haft särskilt lätt att återge, utan
i stället ha de — åtminstone förefaller det
så — sökt ge en visserligen personligt
färgad, men ändå tämligen fullständig bild av
modern engelsk diktning. Att här gå
närmare in på denna vore visserligen lockande,
men faller tyvärr utanför min uppgift; några
ord kunna dock kanske ursäktas mig.
Bland alla de företrädda lyrikerna torde
Stevenson ensam förtjäna epitetet stor —
möjligen också Hardy, som dock förefaller
mig vara alltför entonig, ha ett alltför
begränsat register för att med fullt skäl kunna
göra anspråk på denna beteckning. A. E.
Housman, den gamle latinprofessorn, vars
på en gång kärva och vemodiga strofer ge
ett så starkt intryck av en oändligt ensam
och oerhört personlig människoröst, har
visserligen spelat en mycket stor roll för så
gott som hela den yngsta
lyrikergenerationen i sitt hemland; men hur högt man än
gärna sätter honom, tycks hans ådra dock
för tunn — ungefär som hos oss Bo
Bergmans — för att man skall kunna räkna
honom till de allra mest betydande. Och
Yeats måste jag bekänna att jag
personligen har svårt att uppskatta, åtminstone så
högt som jag kanske borde göra. Alla de
övriga rösterna i den skiftande kör, vars
eko ljuder i »Vers från väster», tyckas i
regel mera rena och älskvärda än
egentligen stora eller rika. Men där finnes i alla
fall en hel rad av namn, som äro väl värda
att läggas på minnet: de båda irländarna
Coventry Patmore och Padraic Colum, den
poetiske landsstrykaren William H. Davies,
Walter de la Mare med sina utsökta
barndikter, John Masefield, J. C. Squire,
kritikern, vars dikt »Till en bulldogg» är så
gripande och så oefterhärmligt engelsk i
ordets bästa mening, amerikanen Edgar
Lee Masters, vilken i »Spoon River
antho-logy» skapat något av det starkaste den
modernistiska lyriken någonstans frambragt,
och åtskilliga andra dessutom. Det är
kanske framför allt dessa poeter, dera man
663
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
