- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofjärde årgången. 1925 /
424

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. L a urin

meddelar mannen, att han alltid hyst den
mest kärleksfulla tillgivenhet och till och
med den största vördnad för hennes
person. Hon frågar honom då oroligt, om
hon aldrig väckt hans erotiska begär, och
han förnekar detta med ett hjärtligt skratt.
Ja, han gycklar till och med något med
henne, ställer sig i romantisk position och
frågar: Väcker jag begär? Hon biter sig
fast i den funderingen: är jag bara en liten
snäll fru? Saknar jag den kvinnliga charm,
som kommer män att mista besinningen?
Och med bävande hjärta börjar hon sina
försök mot världens mest lättlurade
företeelse. Först mot en ung yrkes-don Juan,
men då han efter ett par repliker vill gå
till ganska ursäktliga handgripligheter, blir
hon först skrämd och slutligen grundligt
förödmjukad, när hon får höra att han
slagit vad med hennes obegåvade unge
kusin om att erövra henne på någon
opassande kort tidsperiod. Hon vänder sig då
till sin mans vän M. Berthier, vilken
redan vid första ögonkastet blir litet
upprörd över Madame Marcelles
behagligheter. Trots M:me Germaines förtvivlade
försök förblir han lika respektfull. I
sin förargelse gör hon sedan ett så
våldsamt angrepp på den stackars kusinen, att
denne ger henne en till den grad
grundlig kyss, att den näppeligen berättigas av
syskonbarnaskapet. I detta ögonblick —
vad har en kyss för maximaltid? — den
tillåtliga är visst uträknad av U. S. A:s
biografcensur — uppträder maken. Efter
en del svartsjukescener gör han henne den
mest spontana rent maskulina
kärleksförklaring av den sort hon längtat efter.
Paradiset låg efter denna åskby ännu härligare
i aftonsolens glans, och bakom
trädstammarna hördes Madame Marcelles förälskade
kvitter omkring den betagne M. Berthier—
herr Rune Carlsten.

Regien av herr John Brunius var
alldeles ypperlig. Allt gick i den rätta takten
och tonen. Jag hade nyss sett denna
komedi på Det Kongelige i Köpenhamn, där
den var en mönsterföreställning och där
den stora konstnärinnan fru Bodil Ipsen,
med undantag av att hon rörde sig litet
för nordiskt, var på ett illuderande sätt
oskyldig. De båda herrarna, särskilt herr
Reumert i Köpenhamn och herr Hedqvist
i Stockholm, voro visserligen inga
ungdomar men spelade så mycket bättre. Madame

Marcelles roll utfördes av Rene’e Björling
och var en fullständigt parisisk
uppenbarelse, i det fallet nästan tävlande med fru
Middelboe på Det Kongelige, men fröken
Björlings röst lät som alltid väl hård.

Fru Brunius hade i mitt tycke ej lagt
rollen rätt. Hon var alldeles för säker.
Det roliga skulle väl ligga i kontrasten
mellan hennes förtvivlan över att ej vara
lockande för män och hennes ängslan att
lyckas med sina förförelsekonster, som borde
vara mycket tafatta. Det ka7i någon gång
vara ett fel att vara alltför oemotståndlig.

Skuggan av Dakio Nicodemi, den
italienske författaren till de välformade och
behagliga pjeserna »Ägretten» och »Gryningen,
dagen och natten», var något av det mest
kvalmiga jag haft obehaget att övervara
på teatern.

I en stol sitter den vackra och alldeles
abnormt hyggliga Madame Berthe Tregnier
—fru Naima Wifstrand. Bara hon
öppnade munnen med en tremulerande och
dygdig röst, som en
Kameliadam-framställa-rinna i sista akten, kände man en absolut
visshet om att man ej skulle kunna höra
på henne mer än fem minuter dagligen
och att man under dygnets övriga tjugutre
timmar och femtiofem minuter skulle söka
ett något mindre dygdigt sällskap. Det
gjorde också hennes make Gerard Tregnier,
och det redan i början av hans hustrus
sexåriga stolsittande och kuddplockande.
Han levde redan sedan flera år tillbaka med
sin hustrus bästa väninna Hélène de Préville
—Märta Ekström och hade med henne
fått något som ej så ofta förekommer i
franska pjeser, nämligen ett barn. Utan
någon Mrs Eddy, bara av en vanlig
legitimerad nervläkare, botas emellertid Berthe
och gör sin make ett särdeles inopportunt
och oväntat besök i hans andra hem. Efter
detta följer en fullkomlig orgie av abnorm
godhet, till dess ridån äntligen gör ett
slut på våra lidanden.

Den högt begåvade operettsångerskan
fru Naima Wifstrand försökte sig här på
talscenen. Hennes mörka röst och
intelligenta spel ha ofta glatt oss i operetterna.
Här blev det ett operett-parlando, så
förfärligt, så oäkta och så falskt i känslotonen,
att man nästan behövde åhöra de brakande
och åsklika applåder, varmed hennes
uppträdande hälsades, för att krya upp sig.

424

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1925/0468.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free