Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Änkan i Windsor. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Hagberg
kallas Bismarck alltid »the wicked man» ;
de tyska furstarna begagna ordet utan
att tveka. Till slut skrev Victoria ett
brev till kung Wilhelm; i en mycket
värdig ton uppmanade hon honom att
icke börja ett krig, för vilket historien
skulle ge hans land allt ansvar; hon
besvor honom att, innan han böjde sig
för Bismarck, »pause before you permit
so fearful an act as the commencement
of a war». Protester, om än så befogade,
båta emellertid föga där en mäktig stats
intressen stå på spel. Det tysk-österrikiska
kriget slutade ej endast med
österrikarnas förödmjukande; de tyska stater
som sympatiserat med vad Victoria
ansåg vara det rätta och som regerades
av hennes fränder blevo annekterade.
Huset Hannover och dess anförvanter
detroniserades.
Med beundransvärd lojalitet sökte
kronprinsessan Victoria mäkla. I sina brev
framförde hon med elegans den
preussiska synpunkten, men förgäves;
Victoria ger alltjämt gärna i sina brev till
dottern pikar till en viss nation, som
har för vana att uppsluka vad den kan
komma åt. Till den kränkta rättskänslan
och medlidandet med de fördrivna
furstliga släktingarna fogades bitterheten över
ett nederlag; Bismarck hade tydligt
visat, att han ostrafifat kunde trotsa
Englands drottning.
Före fransk-tyska kriget lyckades
Victoria klargöra för de kontinentala
makterna, att ett kränkande av Belgiens
neutralitet skulle medföra krig med
England. Det är svårt att avgöra, om denna
deklaration korsade några uppgjorda
anfallsplaner. Under det fransk-tyska
kriget vann emellertid England inga
diplomatiska segrar. Tyska pressen förde ett
våldsamt språk mot engelsmännen, och
Bismarck kunde alltjämt betrakta
England som en quantité négligeable. Det
var Gladstones första storhetstid; den
liberale statsmannens pacifism var
knappast ägnad att stärka landets
utrikespolitiska ställning. Victoria ansträngde
sig att få i gång fredsunderhandlingar,
men med föga resultat. I sina dagböcker
inskränker hon sig till att vädja till Gud
med böner om skoning av de liv, som
nu ödslas utan vinning för
mänskligheten; något positivt ingripande synes hon
icke våga tänka på — Gladstone stod
ju under alla omständigheter i vägen.
Hon måste nöja sig med att rysa över
några brutala cynismer, som Bismarck
låtit undslippa sig; man kan inte låta
bli att undra över, vad Bismarck
egentligen trodde sig vinna med sina många
överord. En liten triumf fick hon — men
den var föga betydelsefull. En tysk
general hade »erövrat» en den franska
kejsarinnan tillhörig sidenskärm, som han
taktfullt sände som present till
kronprinsessan av Preussen, vilken i sin tur
indignerad skickade skärmen till England,
för att Victoria skulle förmedla den till
dess rätta ägare. Den engelske
utrikesministern fick härav anledning att göra
en värdig distinktion mellan
krigstroféer och tjuvgods och ansåg sistnämnda
vara icke kunna vidröras av Englands
drottning. Gesten tog sig bra ut, men
värdigheten var trots allt en dålig
ersättning för det förlorade inflytandet.
Kriget hade för en tid mildrat
motsättningen mellan Bismarck och den
preussiska kungafamiljen; knappt var freden
sluten, förrän kejsarinnan Augusta och
kronprinsparet ånyo började sina
lamen-tationer. Kulturkampen bringade
indignationen till sin höjd; man synes ha
hoppats att Försynen skulle ingripa och rädda
Tyskland från »the horrid man».
Bismarck stannade, men i stället försvann
Gladstone, och därmed förändrades
totalt förhållandet- mellan Victoria och den
hatade tysken.
Hittills hade Bismarcks bana varit en
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
