Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - August Söderman. Några minnesord. Av Ture Rangström - Mot aftontid. Av Ragnar Jändel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ture Rangström
romantiskt psykiska förmåga av
ingivelsens mångstämmighet, och i sina bästa
ting är August Söderman en fullödig
representant för känslans dolda polyfoni.
Balladerna Tannhäuser, Vallfärden till
Kevlaar och den demoniskt suggestiva
Svarte Riddaren bära intensivt och
levande vittnesbörd härom. Men även i
svagare verk kan man iakttaga en
intuitionens skiftningskraft, som rent av får
banaliteten att leva. Kung Heimer och
Aslög är ett exempel; så nära som denna
lyriska ballad i yttre mening står
alldag-ligheten, adlas den dock av ett
undermedvetet äkta känsloliv.
Det ligger något svenskt nationellt
även i detta; den inre glöden
genomstrålar icke alltid den yttre formen,
härdar den icke. Men den försonar. August
Söderman, så typisk svensk i sin
karaktärsblandning av melankoliker och
goddagspilt, av lättrördhet och flegma, av
originalitet och eklekticism, lever både
i starka ting och svaga just genom denna
odefinierbara romantiska gnista: han är
den lyriska hänförelsens förste sångare
i vårt land.
Till 5 o-årsminnet av hans död (2
februari) överansträngde sig icke våra
officiella musikinstitutioner i hyllningen. Med
så mycket större glädje kan svensk
publik i stället taga del av ett värdefullare
Söderman-minne, den unge
musikhistorikern Gunnar Jeanssons
doktorsavhandling, som är ett både sakligt, klokt och
läsvärt dokument för dem som i
studierummets tysthet vilja hylla August
Södermans liv och verk.
MOT AFTONTID
av RAGNAR JANDEL
Du går, o mor, mot aftontid,
då skuggorna förstoras,
tills i den dunkla, tysta kväll
du för min blick förloras.
Men där jag är, du är ej mer.
Nu dagens vindar brusa
kring mig. Så följa mina barn
med ögon morgonljusa.
Det avstånd, som oss skiljer åt,
jag mäktar ej förkorta,
du ren i minnets stjärnljus är
allt längre, längre borta.
Jag ville hålla fast dig, mor,
mot tid och dag dig bära.
Jag ville vara dig som förr,
i barnaåren, nära.
Än blommar nuet friskt och ungt
i deras glada sinnen,
men allt, som nu är dem framför,
skall också blott bli minnen.
Och djupt i dunkla aftonland
vi sjunka, en i sänder,
med bräcklig, blå förgätmigej
i ängsligt slutna händer.
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
