Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G lim s t e d t
man urmakaren, är ute i samhället för att
reglera de municipala klockorna.
(Handlingen tilldrar sig i en urmakarbutik i Toledo,
på 1700-talet.) Den föga älskvärda damen,
en av entydigt sexuell åtrå ansatt argbigga,
kör i väg den för sin bristande
muskelstyrka hånade maken, som just fått besök
av en kund, den så mycket starkare men
beskedlige mulåsnedrivaren Ramiro. Till stor
förtret för hustrun ämnar denne invänta
urmakarens återkomst, och för att få bort
ett förargligt vittne låter hon den
»begåvade» mannen transportera den ena av de
i affären stående skåpklockorna till sitt
sovrum. Det blir Ramiros funktion att
under pjäsens förlopp oräkneliga gånger kånka
fram och tillbaka med dessa klockor, som
snart få tjäna som gömställe för sefiorans
tilltänkta älskare. Den förste, studentpojken
Gonzalve, bedyrar sin kärlek på vers, vilkas
mytologiskt svulstiga bildspråk —
»gongo-ristiskt» är ju den litteraturhistoriska termen
— kunde trötta ut även andra än det litterärt
okänsliga föremålet. Den andre, mer
improviserat anländande fete bankiren Don
Inigo Gomez har mer reella avsikter, men . ..
De besvikelser Concepcion får uppleva
uttryckas i dessa rader som med hänsyn till
den här och i allmänhet förgrovande svenska
översättningen må återges på
originalspråket:
Oh! la pitoyable aventure!
L’un ne veut mettre ses efforts
Qü’ä composer, pour mes beaux yeux, des vers
baroques,
Et 1’autre pius grotesque encor,
De 1’horloge n’a pu sortir qu’à mi-corps,
Avec son ventre empëtré de breloques!
Det blir till sist inte annan råd än att
Ramiro, som, utan att veta det, burit de
andra männen till sängkammaren, får
infinna sig där — utan klocka. Och när
urmakaren kommer tillbaka, tyckes han
intet begripa, men förmår både den i
klockfodralet ännu fastklämde Inigo och poeten
att köpa var sin dyrbara skåpklocka. Varpå
samtliga uppträdande framme vid rampen
förena sig i avsjungandet av en sentens
om »Boccacios moral».
Det är sålunda en ekivokt farsartad
bagatell, framställd på elegant formad,
gärna vitsande, inte vidare spirituell vers.
Såsom en dramaturgiskt försvagande men
moraliskt förmildrande omständighet kan
anges det artificiella över hela handlingen.
Dessa på scenen talande personer tyckas
mindre vara människor än marionetter,
drivna av liknande mekanismer som
butikens klockor och leksaker. Den enkla
komiken bygger på detta automatiska
grunddrag och på den ideliga upprepningen av
handlingens ledmotiv, mulåsnedrivarens
fram- och tillbakaflyttning av klockorna.
Så kort avfärdande som detta verk
behandlades av den övervägande delen av
Stockholmskritiken kan det förefalla som
om krönikören därom redan utbrett sig
över hövan. Men ett skärskådande synes
motiverat om inte annat därför att »L’Heure
espagnole» av den franska kritiken,
åtminstone den yngre, redan betraktas som
ett klassiskt opus. Och musiken är som
sagt av Ravel, som, även om han inte
låter oss höra »de djupa känslornas
orgelmusik», är en utsökt, personligt utpräglad
artist, i denna stund på sitt område väl
sitt lands främste. Ehuru komponerad några
år före urpremiären, nämligen redan 1907,
kan operan — i motsats till vad som
antytts — inte heller betraktas som en
ungdomssynd av en ännu icke färdig
tonsättare; Ravel hade då bakom sig bl. a. så
representativa alster som stråkkvartetten
och orkesterverket Rapsodie espagnole.
»Den enda opera buffa av något värde
som skänkts åt scenen sedan de stora
gamla italienarnas dagar» —, så lydde
omdömet av G. Jean Aubry i en uppsats om
nutida fransk musik.1 Även om en
nationellt opartisk åhörare har svårt att
upptäcka allt det förment märkliga däri,
innehåller »Sefiorans visittimme» en hel del
musik som tål jämförelse med andra av
Ravels även här uppskattade verk. Typiskt
nog för den raffinerade orkestrala virtuosen
och — låt oss erkänna det — poeten är
redan det efter några inledande takter för
öppen ridå spelade förspelet: i de över
en orgelpunkt långsamt skridande ackorden
av stora treklanger har fångats något av
den mystiska atmosfären i en av
pendlande och tickande ur uppfylld butik, och
genom de alltmer mjukt dissonerande,
poly-tonala klangerna ljuda sedan klockslag och
allehanda lustiga små melodier och läten
från de på disken surrande eller hoppande
automaterna.
1 I Ord och Bild 1921 sid. 487.
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
