Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den svenska järnhanteringens historia. Till Fr. Kjellbergs relieffris på Järnkontorets byggnad i Stockholm. Av Sixten Rönnow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Rönnoiv
4. Resning av kolmila i
skogen.
mundar och hade var och en en bestämd
vikt, omkring 73 kg. De tjänade under
medeltiden som gångbart
betalningsmedel, och varje osmund gällde för 7s
ör-tug.
När man först började bryta järnmalm
ur bergen i Sverige, är som bekant en
av forskarna mycket omdebatterad fråga.
Det synes emellertid otvivelaktigt, att
under 1200-talets lopp, kanske tidigare,
en livlig bergmalmsbrytning, delvis
organiserad av inflyttade tyskar (»garpar»),
utvecklat sig på skilda orter i
Bergslagen. De äldsta järngruvorna voro belägna
i Lerbäckstrakten i Närke, vid Vånga i
Östergötland samt i Norberg,
Skinnskatteberg, Lindesberg och Noraskoga i
Västmanland. På många håll gingo
järnmalmsstrecken i dagen, och någon större
svårighet till brytning fanns icke, då de stora
skogarna lämnade ett vid denna tid nästan
outtömligt rikt bränsleförråd. Brytningen
skedde genom eldsättning eller
»tillmakning»: stora bål av stockeldar uppgjordes
invid bergväggen (bild 5 till höger), och
sedan berget härigenom starkt upphettats,
påslogs kallt vatten. Vid den hastiga
avkylningen uppstodo sprickor i berget, och
styckena spettades loss. Denna oerhört
vedslukande tillmakningsbry tning bibehöll
sig långt fram i tiden i de svenska
gruvorna, även sedan sprängning med krut
hade införts under 1600-talet. Under
medeltiden och nyare tidens början
försiggick malmbrytningen i öppna dagbrott
med ett djup på blott ett fåtal meter.
Många då olösta tekniska svårigheter
vid vattenundanhållningen och vid
gruvschaktens förtimring omöjliggjorde, att
man kunde nå ned till något avsevärdare
djup. Malmen uppfordrades i
järnban-dade, fritt hängande trätunnor (bild 5
till vänster), som upphissades medelst
en s. k. haspel eller handvind (bild 6),
här driven med handkraft av tvenne
män och avsedd för transport av tvenne
tunnor; avbildad efter kopparstick hos
Rinman.
Järnet bröt först bygd i stora delar
av vårt land, vilka förut varit
oframkomliga ödemarker. De styrande
gynnade kolonisationen med allehanda
förmåner. Bergslag kallades det begränsade
område, för vilket de utfärdade
privilegierna och förordningarna voro gällande.
Kronan ansågs äga alla
malmfyndighe-ter, allmänna skogar och större
vattendrag i riket genom kronans s. k.
grund-regalen, en rätt som hävdades särskilt
3. Malmuppfordring och »tillmakning» i gruvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
