Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Häxskogens diktare. Runar Schildt 1888—1925. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H ä x s kb g ens diktare
Den segrande Eros rörde sig. Och i
gatubilderna avtecknade sig nya drag.
Biografteatrarnas publikströmmar syntes
där, när de allt efter litet pressade sig
ut i kvällsstimmet på gatan »som
slim-sor i en malande köttkvarn». Bilarnas
bidrag till stadsfysionomien kom
verkningsfullt till sin rätt, till exempel i
följande nattliga helsingforsvy från en färd
runt Brunnsparken:
I susande fart bar det av. Långt borta i
perspektivet flöto lyktraderna ihop, det var som
om en plog av flyende eldfåglar Augit
framför dem. Gummiringarnas pressning mot den
fuktiga gatan lät som ljudet av snabba
vingslag. Ett ögonblick satt fullmånen spetsad på
Tyska kyrkans torn som en ost på en
marodörs värja. Svart och stilla som en skogstjärn
låg Södra hamnens vatten, då plötsligt
strålkastaren från Sveaborg stjälpte sin blåvita
ljuskägla in över staden och Skatuddens mörka
husmassor stego fram som en spökstad. Ur
sidogatorna rusade andra automobiler fram som
drakar ur sina hålor, med vilt flammande ögon,
väsande och spyende ut sin förgiftade
andedräkt.
Det är den snabba fläkten av en ny
tids stadsromantik som här för första
gången sveper fram i vår litteratur. Den
fängslade också och ryckte med, som
en gång Tavaststjernas raska och
rörliga naturskildring, och bidrog i sin
mån till att undanskymma de djupare
personliga tonfallen och fastlåsa Schildt
vid hans roll av habil miljötecknare med
blick för det som gör sig.
Redan i den bok som följde tre år
efter debuten fann man emellertid en
god nyckel till de inre rummen i Schildts
diktarverkstad.
Det var i den sista novellen där: En
sparv i tranedansen.
Sparven var sjätteklassisten Erik
Lindberg, och tranedansen tråddes av
föremålet för hans hopplösa dyrkan, den
rika och stiliga Betsy Wicander, och
kretsen av hennes flotta adelskavaljerer,
en Enti von Adler, Nisse Ehrnfelt och
vad de hette, de unga lejonen som
kunde valsa bakåt och kände det nyaste
slanguttrycket och orden till den sista
onestepen, och skrudade sig i smoking
med knivskarpa byxveck, när Erik och
hans likar bara hade en urväxt svart
jacka att ta till. En skolbal förde
sparven oförmodat mitt in i tranedansen.
Betsy hade blivit ouppbjuden, emedan
hon just råkat i gräl med sin siste
beundrare, och hon visste därför ingen
annan råd än att låta Erik förstå att
han kunde få eskortera henne. Han
stod som fallen från skyarna över den
oväntade lyckan, men var genast
beredd att offra de åtta mark han sparat
ihop för att kunna köpa sig Ljungars
saga eller Fribytaren på Östersjön.
Litet måste han dessutom låna för att
kunna uppträda som det anstod Betsys
kavaljer. Men när den stora kvällen
kom, försonade sig Betsy med Nisse
Ehrnfelt. Erik blev helt överlopps; och
när slutvalsen var över väntade honom
den sista förödmjukelsen: Nisse
Ehrnfelt lät honom veta att han ämnade
följa hem Betsy, så Erik slapp att göra
sig utgifter för den sakens skull . . .
Den gamle luggslitne latinmagistern,
som vid en kollegas sida står och
övervakar skolbalen, ger reflexionen på den
lilla historien. Ett helt samhälle i ett
nötskal synes honom den festliga salen
framför dem, en hel liten värld fylld av
små sociala tragedier som ständigt sluta
med den starkares seger.
Fem år senare, i den sista novellen
i den sista novellsamlingen, återkommer
Schildt till motsatsen mellan den svagare,
socialt underlägsne, och klanen av de
segrande starka, utmärkta både genom
bördens och penningens företräden. Men
historien om sparven i tranedansen visar
ej blott framåt i hans diktning. Redan i
debutbokens noveller möter man sparven,
661
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
