Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bolsjevikerna. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
alltefter sin politiska ståndpunkt, stämd
övervägande vänligt eller övervägande
fientligt gentemot bolsjevikerna; i båda fallen
blir hans skildring ensidig och
ovederhäftig. Det är sant, att ett sådant argument i
viss mån omfattar allt praktiskt politiskt
skriftställeri; men alldenstund bolsjevikerna
ha privilegiet att mer än andra väcka
fanatiska känslor till liv, vare sig för eller
mot sig, blir den subjektiva färgningen i
skrifter som röra dem särskilt framträdande.
Ett sådant resonnemang faller emellertid
till marken inför professor Karlgrens bok,
som i den mån en med Ryssland obekant
läsare förmår döma inte endast är den
hittills bästa på vårt språk — det behövde
kanske inte i och för sig innebära sä
mycket — utan som också verkligen är god
och förtjänstfull, absolut sett. Professor
Karlgren hör givetvis till de politiskt
kompetenta resenärerna i Ryssland, och något
hinder a priori att bedöma landets
politiska företeelser rättvist kan för hans
vidkommande knappt sägas ha existerat; ty
ehuru han återvänt därifrån fylld av
motvilja mot bolsjevikerna och med stark
misstro till deras praktiska förmåga, var
han vid sin utresa, enligt vad han
meddelar, snarast böjd för att skatta dem och
deras duglighet ganska högt. Han har
alltså inte rest i Ryssland för att samla
material till bestyrkande av en redan
färdig övertygelse, vilket förlänar hans
underkännande totalomdöme om bolsjevismens
praktik en så mycket starkare prägel av
vederhäftighet. Dessutom har
vetenskapsmannens allmänna inställning gentemot
det empiriska materialet verkat
återhållande på omdömen och framställningssätt:
direkta känsloutbrott förekomma knappast
och äro i varje fall mycket dämpade;
fakta få i största utsträckning tala för sig
själva, fakta som ofta härstamma från
bolsjevismens egna publikationer; och
genom att tonen även inför de mest flagranta
exempel på förkommenhet och förvildning
bibehålles kallt saklig eller behärskat
ironisk och författaren sålunda tilltror läsaren
att kunna på" egen hand prestera den mera
känslobetonade kommentaren, blir intrycket
av denna analys långt starkare än vad
fallet plägar vara beträffande sådana
publikationer, där författarna själva lyfta
händerna mot himlen i onyanserad fasa och
indignation. Att läsa någon framställning
av bolsjevikerna, där starka ord i större
utsträckning användas för att karakterisera
dem efter förtjänst bidrager närmast till
att på grund av en allmän psykologisk
lag stämma läsaren vänligt mot dem; man
lockas då förr eller senare till den
reflexionen, att Hin Onde inte är så ful som han
målas, eller till att med skalden välvilligt
besinna att ’något är skönt ock hos en
lus’. Vid läsningen av denna bok förledes
man inte till sådana perversa känslor:
reaktionen inför det ohyggliga förblir i
detta fall naturlig och oförfalskad.
Behandlingen av ämnet är så omfattande
och allsidig som gärna möjligt, i det
professor Karlgren mer eller mindre utförligt
behandlar sådana ting som bolsjevikernas
mentalitet, partiuppfostran och politiska
organisation, deras industri, handel och
jordpolitik, folkupplysning, press och
litteratur; och när därtill kommer, att hans
stil är lättläst, klar och elegant, torde man
utan överdrift kunna säga att han skrivit
en bok som det lönar mödan att läsa, och
att han lyckats göra ett ytterst dystert
ämne om inte tilldragande -— det stode
väl knappt i mänsklig makt — så
åtminstone någorlunda uthärdligt att ta del av.
Att bolsjevikerna äro så fascinerande för
sin samtid -— ty fascinerande få de väl
mer eller mindre sägas vara för alla, låt
vara på samma sätt som skallerormar och
tusenfotingar för de flesta -— beror
naturligtvis inte på att i deras teori eller praktik
skulle finnas något särskilt nytt och
oerhört: presentera sig såsom utvecklingens
blomma och tidernas dernier cri kunna de
på sin höjd med framgång göra i sådana
med dem besläktade kretsar, där man inte
betungas av vare sig kunskaper eller
förstånd. Kommunismen är en tämligen
tidlös dröm, minst lika gammal som drömmen
om tusenårsriket; redan antika sekter
sådana som karpokratianerna sökte realisera
den, och genom folkrörelser av
politiskt-religiös karaktär var den väl bekant på
Froissarts och Luthers tid. Och även om
man lämnar den abstrakta kommunismen
såsom sådan å sido, då den ju enligt sin
natur aldrig kan bli annat än ett
hjärnspöke och sålunda endast har agitatorisk
realitet, och håller sig till den konkreta
form, bjärt avstickande från kommunism,
i vilken bolsjevikerna i verkligheten
ordnat in sig, d. v. s. med ett fåtaligt, inbör-
758
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
