Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ellen Key. Några intryck och minnen. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E Ilen Key
flera år under så trånga villkor att svälten
ej var henne främmande.
Blyg och känslig, kontemplativ och
drömmande, tvingades hon, visserligen av
materiella skäl, men än mer av sitt
rättfär-dighetspatos, att höja sin röst offentligt i
tal och skrift. Samma patos förmådde henne,
den borna aristokraten med djupt
konservativa instinkter, att träda upp för
människor vilkas mången gång manifesterade
proletära okultur måste ha varit henne
motbjudande. Även om denna brist på kultur
undan för undan minskades upphörde den
aldrig att oroa Ellen Key. I en intervju
när hon fyllde 60 år sade hon härom:
»Det värsta som kunde hända vore, ifall
de klasser som nu sitta utanför makten
och i mycket utanför rätten komme till
båda halvbildade, halvfärdiga,
halvdugliga. Vilka kulturvärden skulle då icke stå
på spel, och vilka kulturvärden skulle ej
för långa tider förbli opräglade!»
Ingen av hennes samtids
märkesmänniskor var mer radikal än hon, mer
frenetiskt fordrande på rätten till
förutsättningslös prövning av idéer och ideal, men heller
ingen på samma gång mer
traditionsbunden och pietetsfylld. En dylik blandning
av radikalism och konservatism är väl icke
ovanlig för svenskt kynne, men tradition
och pietet stodo på den tiden ovanligt lågt
i kurs; barnet hade kastats ut med
badvattnet. Att Ellen Key dock höll på dem
för egen del och vågade förkunna deras
värde och nödvändighet för en
fruktbringande utveckling, på samma gång som hon
gärna ville stå vid Ibsens sida när han
skulle lägga den där berömda torpeden
under arken, var det väl som kom
kvinnorna att mer än männen sluta sig omkring
henne och förstå henne. Ingen har varit
mera fri än hon från kompromissens,
»akkordens aand», men ingen har haft en
renare vilja och en ömmare känsla inför
livets och människornas mångfald och
säregenheter. Och den fordran hon »På
jaktslottet» låter Julianus, med Almqvists ord,
framställa på den estetiske granskaren:
»Tvätta din själs händer vita», den fyllde
hon själv både som granskare och i ali
sin umgängelse med människorna.
Lyrisk och med romantikens blå blomma
alltjämt levande i sitt hjärta, måste hon se
sin stil bedömd efter tidens kärvt realistiska
ideal. När man nu läser Ellen Key finner
man hur visserligen ej obefogade, men
betydligt överdrivna anklagelserna mot hennes
stil som oklar och floskulös te sig i
nutida belysning.
Ellen Keys karakteristik av Ibsen som
Amatürfoto. Fr. Fleetwood.
Ellen Key och Vild på Strand, ipiö.
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
