Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Väinö Aaltonen. Av Aaro Hellaakoski. Översättning från författarens manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aarö Hellaakoski
SlSll
Svart granit huvud. ig2‡.
Och hans känsla är form, men väl
avvägd form. Härpå beror väl hans arbetens
strålkraft, deras för nutiden främmande
allmängiltighet, deras klassicism.
Världen är för skulptören en serie
plastiska intryck, vilka han ger uttryck med
ljus och skugga. »Ljus och skugga» är i
själva verket Aaltonens enda konstnärliga
program, som han uttalat i namnet på sin
första relief. Men han talar alis icke om
rytm. Han är valörplastiker, och detta
innebär även rytmen, ty det finnes ingen
form utan rytm.
Två ord hör man honom ofta säga; det
ena är »vacker», det andra »skulptural».
Och då betecknar »skulptural» just
modellering med ljus och skugga, på samma
sätt som målerisk betyder modellering med
färg. Detta talesätt har varit hans ända
från början av hans bildhuggarbana; han
fann det i stenen på samma gång som sin
stil.
* *
K
Det skulle vara svårt att uppdela
Aaltonens produktion på kronologiska stil-
skeden, så som de flesta nutida
konstnärers. Och han kan likväl mottaga
stilin-flytanden, han söker dem till och med och
bär länge på dem för att slutligen
förkasta dem eller taga dem i sin tjänst.
Eklektiker är han icke, ty han skapar själv stil.
Om man likväl nödvändigtvis måste
påvisa några faser och årtal, skulle man
kanske snarast kunna tänka sig följande
tredelning. För det första den utpräglat
arkitektoniska begynnelseproduktionen med
enkla, slutna rytmer och starka
valörkontraster, syntetiskt kulminerande i det 1919
-—-21 färdigblivna monumentet i Nyslott.
Till det andra skedet hör den största
delen av Aaltonens hittillsvarande
produktion, börjande med det bekanta
vaderske-motivet (den första »den lilla vaderskan»
1917—22) och »Aino» och nående sin
höjd med den rika skörden 1924. Det är
de praktfulla symfoniska synernas, de fria
sjudande rytmernas och de känsliga
valörharmoniernas tid. Det tredje skedet
började i guldhuvudenas tecken, och dess sista
ord är knappast ännu utsagt.
Dessa tre stilskeden, som äro skeden av
722
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
