Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Baudelaires prosadikter. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
och hela sitt främlingsskap i tillvaron kände
så starkt, förenade den sensitive poeten med
den frustande litteräre tyngdlyftaren. I
medlidandet möta vi det ideala draget hos
Baudelaire.
Men dessa skygga enstöringar stå
diktarens hjärta nära, inte bara genom en inre
frändskap, inte endast genom att uppväcka
hans ömtåliga medkänsla — de sätta också
på ett sällsamt sätt hans fantasi i rörelse.
Som romantiker älskar han öden som dragit
sig tillbaka i skymundan, som inte pocka på
uppmärksamhet och ställa ut sina
hemligheter i dagsljuset; han vill själv uppsöka
dem och kring deras okända liv spinna ett
nät av drömmar. För honom finns det
ingenting djupare, hemlighetsfullare, rikare än
ett slutet fönster, upplyst av en låga.
Därinnanför uppfångar han skymten av en
kvinna, ständigt böjd över sitt arbete, en
kvinna som aldrig går ut, och med hjälp av
hennes ansikte, hennes kläder och hållning
frammanar han hela hennes historia och går
sedan och lägger sig om natten, stolt över
att ha levat och lidit i någon annan än sig
själv (Les fenëtres).
Men oftare gå dagarna tomma och livlösa
förbi, då stadens gnagande ödslighet lägger
sig som ett grått duggregn över själen. Det
är Paris’ spleen. Då finns det ingen annan
utväg än att dra ner gardinen och kasta sig
djupt i drömmens och retelsens opierus.
Insvept i sin älskarinnas hår ser skalden
sällsamma syner, sydliga hav med hamnar, som
skymmas av master och segel, hör som på
avstånd sorlande sånger, känner den tropiska
natten dofta av tjära, mysk och kokosolja
(Un hemisphère dans une chevelure). Det är
hela den exotiska drömatmosfären, som vi
känna så väl från Fleurs du mai, symbolis-
mens rökelsehölj da ritual med dess redan
nattståndna drycker och kväljande
boudoar-lukt, men alltjämt konstnärligt suggestiv
genom sitt musikaliska raffinemang, sitt
utsökta artisteri. Baudelaires poetik är ju en
helt annan än Boileaus, en mystisk
korrespondenslära om sinnesintryckens, tonernas,
dofternas, färgens och smakens samklang.
I dag verkar denna esteticism, hela den
bräckliga läran om 1’art pour 1’art mera
overklig och främmande än någonsin. Men
det låg dock i den fanatiska dyrkan av det
sköna, uttrycksfulla ordet en hängivenhet,
en offervilja, ja t. o. m. en sanningslidelse,
som är själva förutsättningen för allt
skapande som vill bestå. Alla konstströmningar
ha sina avigsidor; symbolismens var
esteticismen, den esoteriska kulten av allt praktfullt,
utsökt, enastående, helst ifråga om parfymer,
ädelstenar och laster. Av ali denna numera
urblekta grannlåt finns det mer än
tillräckligt också i Baudelaires prosadikter, men där
förekommer dessutom starka, tändande
kontraster av hänsynslös realism och djärv
livsskildring, som har hållit dem friska och
liksom en saltlake hindrat det finaste köttet att
skämmas. Och där finns framför allt
strimmor av ren och enkel poesi, levande som
melodier ur klassisk musik. De ha skapats av en
man som i den underbara dikt, vilken inleder
»Le spleen de Paris» (L’étranger), förklarat
sig främmande för allt, utan anhöriga, utan
vänner eller fosterland, med en hopplös åtrå
till det sköna och med en enda kärlek:
»Jag älskar molnen . . . molnen som gå
förbi . . . långt där borta ... de underbara
molnen.»
Men i dessa moln har han fångat
skönheten, flyktig och oförgänglig som på en
gammal kinesisk målning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
