Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
burg av judiska föräldrar, gör ett besök i
fästmannens hemland och då väcker ett
intresse hos Jonas Kerrman som misstydes av
hustrun. Missförstånden hopa sig, och det
ser ut som om det skulle sluta med skilsmässa.
Men så klaras det hela upp, makarna sluta
fred, och den farliga judinnan gifter sig
med deras son.
Den här summariskt refererade berättelsen
erbjuder åtskilligt som kan jämföras med
Resning i målet. I båda fallen äro männen
framstående, kvinnorna underlägsna. En ung
dam kommer med en fläkt från stora
världen och bringar oro i sinnena. Fru Liwin
tröstar sig med att tala i telefon med den
ovannämnde husläkaren, fru Kerrman
ringer till en läsarpräst och biktar sina
bekymmer. Ett äventyrligt inslag utgör i ena fallet
Barbros historia, i det andra Mikaels. Mellan
dessa två finnes dessutom en viss frändskap;
de äro onormala och sensationslystna och
vandra snabbt mot fördärv.
Romanerna sluta emellertid olika, hos
Marika Stjernstedt med definitiv skilsmässa och
hos Hjalmar Bergman med stillestånd och
utsikt till god sammanlevnad i fortsättningen.
Egentligen tror man inte på någondera
upplösningen. Det förefaller just inte sannolikt
att den till åren komna, apatiska fru Liwin
skulle fatta det energiska beslutet att gå från
mannen. Ännu mer överraskande är det att
fru Kerrman tänker på att lämna man och
barn; det ter sig som en utväg av
författaren att nå den erforderliga graden av
spänning. — Men det är inte så lätt att sluta en
äktenskapsroman; det finns bara ett par tre
upplösningar att välja mellan.
Anmärkningsvärt nog är det Bergmans
roman som fått det harmoniska slutet.
Denne författares världsåskådning tyckes ha
ljusnat. Han har mer och mer övergått till
att skildra normalt vardagligt liv, goda
människor, oförargliga skälmstycken. Jonas
Kerrman är en ovanligt präktig karl; vid ett
tillfälle bringas man nära att tvivla på honom,
men han visar sig, när allt kommer omkring,
hålla måttet. Fru Helen är godhjärtad och
klok. Det är endast i Mikael Arnfelts
gestalt och livsmiljö som man återfinner några
av Hjalmar Bergmans specialiteter. Bland de
figurer som kretsa om Arnfelt bär en
beteckningen det »besynnerliga fruntimret».
Om henne säger författaren att hon var »en
alltför befängd och fantastisk företeelse att
passa in i det ’verkliga livet’ (där dock det
befängda och fantastiska är långtifrån
sällsynt!)». Parentesen är ett försvar för
Bergmans fantasikonst, i sak överensstämmande
med den replik Almqvist riktade mot sina
kritiker i betraktelsen »Naturlighet i konst».
Till slut må det anmärkas att ett
händelsereferat ger mycket ringa föreställning om
innehållet i en bok av Hjalmar Bergman.
Den är späckad med kåserier om ditt och
datt, kvicka och fyndiga kåserier (såsom det
om snusdosans roll vid viktiga samtal och
uppgörelser män emellan), vilka skulle pryda
en tidnings spalter. Den är rik på
iakttagelser som denna: »Barbara Bourmaister är
intelligent, duktig, mycket välgörande mot
fattigt folk. Men inte mot sin man.» På
aforismer som denna: »Emellertid kan och bör en
allsidig utredning ej blott omfatta själva
saken utan ock vad folk tänker om saken.
Allmänna meningen måste avlyssnas på möten
och i bladen.» — Ett till synes helt vänligt
konstaterande att våra dagars politik inte går
och inte kan gå rakt på målet, utan följer
kryp- och slingervägar! —- Här och där
finner man små noveller inpassade, det ser ut
som om författaren plötsligt skakade dem
ur ärmen. Han är en snabbtecknare utan
like. För att visa hur fort han drar sina streck,
citeras här en skildring av hur notisen om
»den ljuva judinnans» besök på det
Kerr-manska sommarstället verkar därstädes:
Fru Helen muttrade, gummorna morrade, kved
och gnisslade erbarmligt med golvtiljor och
gångjärn i den våldsamma storrengöringens vånda.
Olycksbådande järtecken saknades ej heller. Tegelpannor
lossnade från taket och kunde ha slagit ihjäl lilien
(om han inte befunnit sig i barnkammaren). En höna
föll död ned från sin pinne. Höken tog på en enda
dag sju duvor. Farmor fick ryggskott. Mätta skar
sig illa i tummen. Annikas bästa docka tappade
huvudet i ån: samtidigt tappade Annika sitt, dockans
huvud återfanns genast, Annikas först efter långvarigt
och smärtsamt letande i skamvrån. En lampa föll i
golvet och kunde tänt hela huset, om den brunnit.
Korteligen — så många obegripliga olyckor
inträffade på kort tid att Mätta med skäl kunde säga:
Det märkes att det väntas en hedning till garn.
I Gustaf Hellströms roman Snörmakare
Lekholm får en idé läser man en
äktenskapshistoria, som är vackrare än någon av de nu
relaterade. En man av strävt kynne, en
plikt-och allvarsmänniska, sliter dag och natt för
att skapa en ställning åt sig och sin familj,
och när han är vid målet, när lyckan glimtar
fram, dör hans hustru. Romanen rymmer
emellertid vida mer än detta. Den lätt
novel-listiska titeln ger i själva verket en svag före-
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
