Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Antikt. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
Livius själv inte var medveten om att han
satte dit.’
Det tråkigaste för Plutarchos är att han
brukar kallas moralist, vilket närmast är en
avskräckande benämning. Så kallas han
emellertid huvudsakligen endast emedan han inte
är en historiker, — emedan han mindre
intresserar sig för blotta händelser än för
karaktärer. Man kan därför i det fallet säga
till den tveksamme ungefär detsamma som
William Hazlitt sade till en man vilken
beklagade sig över att Spensers »Faerie
Queene» skulle vara så besvärlig och tråkig
på grund av sin allegoriska underbetydelse:
»Läs bara ni lugnt Spenser och hav roligt
av honom och bekymra er inte om allegorien,
ty den bits inte.» Kanske är hos Plutarchos
en egenskap av moralist i betydelsen
moralpredikant märkbar i hans blandade essayer;
i hans levnadsteckningar märks någon sådan
knappt av en omisstänksam läsare och är i
varje fall alldeles inte av störande art. Han
gestikulerar alis inte med någon pekpinne
kring hopkonstruerade idealfigurer under
påstötningar till läsaren att följa noga med och
teckna sig till minnes dygdiga finesser; inte
heller demonstrerar han någon syndens
anatomi med lärorika etiketter vidfästade. Han
inskränker sig till att försöka intressera
läsaren för storartade och ofta beundransvärda
karaktärer; och en av hans talrika
förträffligheter är att han verkligen lyckas
framställa dessa såsom i hög grad
intresseväckande och tilldragande människor, hur
upphöjt ädla de än någon gång kunna vara. Å
andra sidan äro inte hans mera tvivelaktiga
figurer framställda såsom abstrakta
inbegrepp av lastbarhet och ondska; även de
förbli intressanta och mänskliga i ungefär
samma grad som de bättre, varken mer eller
mindre, och i besittning av många
tilltalande egenskaper; endast en gång, i fallet
Crassus, kan man säga att Plutarchos
framställt en alltigenom hopplöst förkommen och
helt och hållet degouterande figur.
Det är i åstadkommandet av sina
övervägande »ädla» porträtt som Plutarchos är mest
anmärkningsvärd; därvid är det intressant
att se hur han i framställningens måttfullhet
och i förmågan att upprätthålla artistisk
distans mellan sig och objektet förmår vida
överträffa även ytterst framstående
historiker, till och med sådana som själva direkt
kritiserat honom för hans påstådda
skönmålningar och idealiserade ledsamheter. Det
finns en essay av Macaulay (inte bland hans
bättre; den är från hans tidiga ungdom),
betitlad »History», vari han låter en del
framstående historieskrivare alltifrån
Herodotos som hastigast passera revy; därvid
dröjer han’ ett ögonblick vid Plutarchos och
förliknar den enligt hans åsikt förefintliga
monotonin och ideala färglösheten i hans
hjältegalleri vid en viss mystisk sås som man
kunde råka ut för på sämre värdshus, där
den ständigt hölls kokande och användes till
att hälla över alla tillagade rätter utan
åtskillnad. Detta är en sinnrik liknelse men en
högst orättvis; och tänker man nu på
Ma-caulays egen engelska historia och jämför
några av hans män i hjältedager, som t. ex.
Lörd Somers eller Wilhelm av Oranien, med
någon lämplig figur hos Plutarchos —
Perikles t. ex., eller Timoleon — så faller det
genast i ögonen att Plutarchos aldrig
någonsin så helt givit sig någon av sina hjältar i
våld, aldrig på långa vägar så rikligt
övergjutit dem med den
individualitetsutplånande såsen, som vad Macaulay själv trots allt
gjort i dessa fall; ty för personer som stodo
hans hjärta så nära som de nämnda har
Macaulay artistiskt dukat under och har vid
skildringen av dem tillgripit allt som stod i
hans makt — ivrig advokatyr, nitisk
rentvättning, panegyrik på styltor och
vördnadsbetygelser utan ände —, så att till sist
resultatet blivit att dessa figurer tack vare
våldsamheten i hans kärleksfulla omsorger dött
bort i abstrakt intighet och för läsaren
kommit att framstå endast som egendomliga vita
fläckar i hans historias eljest så
omsorgsfullt kolorerade väv. Plutarchos gripes aldrig
av så hänsynslös betagenhet; i varje fall
använder han, därest han i något fall sysslar
med panegyrik, mera valda medel, så att den
åsyftade effekten verkligen åstadkommes.
Långt ifrån att vara monoton eller
enformig utmärkes tvärtom Plutarchos av sin
mångsidighet och omväxlingsrikedom, såväl i
sitt framställningssätt som beträffande de
många olika slags personligheter han
porträtterat. Andra ha skrivit biografisamlingar
om vissa klasser av människor — romerska
kejsare eller grekiska filosofer, i nvare tid
om målare, renässansfältherrar,
sjuttonhund-ratalspoeter o. dyl.; sådana verk bli med
nödvändighet mer eller mindre speciella och
kunna på sin höjd jämföras med en eller
annan sida hos Plutarchos. Inskränker man
sig till att tänka på den rent »heroiska» si-1
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
