Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Fausts studerkammare. Skiss till dekoration av
John Ericsson.
stora jättedraperiet nödvändigt? Flera
gånger såg man under olika akter ut bland
tackel och tåg bakom scenbilden. Jag förmodar
att det skall hava något av skissens geniala
vårdslöshet, men blir det inte litet löjligt på
en seen? Sista akten upptogs scenen till en
del av ett antal väldiga kuber, som
veterligen icke innehöllo någonting annat än
modernistisk viktighet.
En akt skulle visst föreställa en tambur på
en restaurang, men man eller åtminstone
jag tvekade länge vid frågan, var man
befann sig. Förmodligen skulle regissören
blott »antyda», ej ö\erhopa med detaljer. En
alldeles ofantligt teaterkunnig herre satt
bredvid mig och gjorde den synnerligen
riktiga anmärkningen, att de inträdande
uppträdande tycktes i denna akt, som så ofta i
modernt uppsatta stycken, trilla in på
scenen från rymden eller från det eviga
mörkret.
År 1915 på hösten mitt under brinnande
världskrig reste Reinhardt till Stockholm med
sin trupp. Mefistofeles —• Paul Wegener kom
just från skyttegravarna med sitt järnkors.
Vid en oerhört lång föreställning uppfördes
Faust, det Goetheska skådespelet del I, på
Kungl. Operan i Stockholm. Nu, mer än tolv
år efteråt, gavs det på Dramatiska teatern.
Man kan kalla det världslitteraturens
märkligaste dramatiska dikt. Ja, just dikt, säger
kanske någon, och ej drama. Det är ett
läs-drama framför alla andra och betraktades så
från början. Först på senare tider har det
på tyska scener blivit ofta framfört.
För det första är det en bragd, värd ära
och hyllning, att Dramatiska teatern tagit
upp detta kolossalkonstverk, naturligtvis
med betydliga strykningar •—•
föreställningen blir fyra timmar lång i alla fall, då
man spelar del I. Del II är med sina
allegorier, sina subtila litteraturhistoriska
anspelningar från 1800-talets första decennium
ospelbar och väl för de allra flesta också
oläsbar. Av skäl som jag ej känner
offrades scenen utanför stadsmuren. Härigenom
saknades i föreställningen något av storhet
och rymd i yttre mening, och man fick ej
med den lyckliga motsättningen mellan det
trånga livet inom murarna med smala
gränder och små kammare och det vida
vårlandskapet utanför murar och vallar. Men det
vore orättvist att ej glädja sig åt den
kunnighet och den skönhetskänsla, 0111 vilka
John Ericssons dekorationer buro vittne. Sär-
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
