Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
Sv ens ka r om aner och noveller
Av Algot Werin
RBETARRÖRELSEN har växt
och blivit samtidens
betydelsefullaste rörelse; det
socialdemokratiska partiet är numera det
största och mäktigaste i landet. Men i
litteraturen är arbetaren ännu föga representerad.
Det dröjde innan Sverige fick någon
nämnvärd industri; ännu på 1880-talet, då
socialdemokratien vann utbredning här, var det ett
bondeland, så som det varit sedan historiens
gryning. Almquist, den förste
socialrevolutionären bland våra författare, var född i
Stockholm, men han hämtade de avgörande
barndomsintrycken från fädernegården Antuna i
Roslagen och sympatiserade mest med bönder
och torpare. Det samma gjorde Strindberg,
som också var Stockholmsbarn; han
intresserade sig för arbetarrörelsen rent teoretiskt,
och han anammade för en tid socialismen
eller rättare en rousseauanskt färgad social
utopism, men om industriarbetarens liv visste
han ganska litet. Den judiske
världsstadssocialisten Marx’ evangelium kunde heller
inte ha mycket tilltalande för denne
germanske naturälskare. Ernst Ahlgren, den andra
av åttiotalets mest betydande författare,
skildrade liksom Strindberg med förkärlek
bönder. Under det följande skedet flydde
muserna långt bort från städerna och
stenkolsröken. Dock skrevs nu av romantikern
och gammalliberalen Viktor Rydberg den
starkaste skildringen av industrialismen och
proletären som samtiden känner: Den nya
Grottesången, en dikt som i sin mytiska
klädnad är sublim, poetisk, på samma gång som
den träffar säkert och hårt.
Den arbetarskildring vi omsider fått i
detta århundrade har mestadels varit av
ganska subjektiv natur. Författarna, ofta
utgångna ur proletärklassen, ha skildrat sina
personliga svårigheter och strävanden, sina
politiska och religiösa konflikter. Alltsedan
Ossiannilssons Barbarskogen ha en rad av
bekännelse- och omvändelseromaner sett
dagen, i flera fall för visso av stort intresse.
En ovanligt objektiv skildrare var Maria
Sandel. Hon var därtill en
proletärförfattare som gjorde sin klass till det enda
föremålet för sina berättelser, och som aldrig
upphörde att dela dess syn på tingen.
Hjälten i hennes posthumt utgivna roman
Mannen som reste sig är och förblir arbetare,
och hans omvändelse —- ty också detta är en
omvändelsebok — är varken av politisk eller
religiös natur. Han reser sig upp ur det
moraliska och ekonomiska förfall i vilket han
råkat för en kvinnas skull. På bokens
omslag citeras ett uttalande, enligt vilket Maria
Sandels författareskap skulle stå i närmaste
sammanhang med arbetarklassens liv och
arbetarrörelsens idéer. Det är oriktigt i den
inån det gäller denna hennes sista roman, den
enda som anmälaren har i minne: man möter
nämligen i den inte någon av
arbetarrörelsens idéer. Den är helt opolitisk, och den
enda tendens av social art som det går att
uppspåra är riktad mot — barnhemmen.
Dessa anses ge sina skyddslingar en klemig
uppfostran, olämplig för deras blivande
villkor i livet.
Mannen som reste sig heter Gustav
Frejtorp. Han kommer från ett gott hem och är
ganska bra utrustad på huvudets och hjär-
Maria Sandel: Mannen som reste sig. Tidens förlag.
Gustaf Hedenvind-Eriksson: Det bevingade hjulet. Alb. Bonniers förlag.
Ragnar Holmström: Jonas Ödmarks historia. — Jonas Ödmarks söner. — Barn, mödrar och
manfolk. P. A. Norstedt & Söners förlag.
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
