Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Selma Lagerlöf. Till 70-årsdagen den 20 november. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
står vad som brister dem. De ha för
mycket religion och för litet arbete av det slag
de äro vana vid. Han får dem att lägga
sig till med hästar och stall, att arrendera
jord och därtill en kvarn som mai deras
säd. Sambandet mellan deras tidigare liv
blir i någon mån återställt, och det är deras
räddning.
Selma Lagerlöf hör själv till de trogna.
Hennes typ är odalbondens och inte
vikingens. Hon har inte förirrat sig ut i det
moderna kulturlivets vildmarker, inte
återvänt till sitt land som en hemsjuk resenär.
För henne fanns ingen väg från hemmets
dörr, för att tala med Heidenstam. Mellan
Valfart och vandringsår och Gösta
Berlings saga finns något besläktat, men man
kan inte tänka sig mer skilda naturer än
Hans Alienus och Ingmar Ingmarsson, de
båda pilgrimerna som från Östern
återvände till hemlandets furor och snö. Hans
Alienus, »skuggornas son», har förlorat
sambandet med sin tradition och i stället
sökt anknytning till döda och drömda
traditioner, han har känt sig som en främling
överallt. Hans landsman har egentligen
aldrig varit borta, ty på sin resa har han
fört sitt Dalarna med sig. Så hade Selma
Lagerlöf också sitt Värmland med, när
hon som seminarieelev i Stockholm gick
på gråa stadsgator bland människor av
enahanda art. För henne var detta avstånd
tillräckligt för att allt där hemma skulle
te sig i det förklarade ljus som är
gynnsamt för dikten. När barndomshemmet
såldes, blev detta till den upplevelse som
mer än något annat drev henne att skriva,
skriva »för att rädda åt sig vad hon ännu
kunde rädda av det hemmet: de kära
gamla historierna, de sorglösa dagarnas glada
frid och det vackra landskapet med den
långa sjön och de blåskiftande kullarna».
Vad som sedan hänt synes inte ha varit
av så ingripande betydelse. Hennes resor
till Södern och till Orienten ha skänkt
henne flera färger på paletten, knappast
något mer. Det har omsider förunnats
henne att återvända till Mårbacka inte
bara i dikten utan också i verkligheten.
Det kan hända att också hon känt sig
»ryckt som en ört ur sin groningsgrund»,
men fästet har hon aldrig förlorat.
Traditionell är Selma Lagerlöfs
diktning både till form och motiv. Sagan
och dess dotter legenden utgöra de
urformer från vilka hon helst utgår. Medan
berättelser som Herr Arnes penningar
och Körkarlen äro starkt legendariska,
äro En herrgårdssägen och Liljecronas
hem fyllda av sagostämning. Selma
Lagerlöfs senaste biograf, en tysk professor
vid namn Berendsohn1, har av henne själv
erhållit den upplysningen att vid
författandet av En herrgårdssägen den gamla
sagan om en förhäxad mans räddning
genom en kvinnas kärlek föresvävat henne.
Gunnar Hede förvandlas inte till det
yttre, blir inte till ett djur som mannen
i sagan, men hans själ omtöcknas och
sinnet förbytes.
Liksom ali gammal dikt, saga eller epos,
har Selma Lagerlöfs också en mytologi.
I hennes berättelser röra sig inte endast
människor: de döda leva och gå igen;
goda och onda väsen, hörande till
folklore eller kristen tro, bevaka människans
steg; mytiska gestalter, vilka hennes egen
fantasi skapat, uppträda. Denna värld av
övernaturliga väsen ger rymd åt hennes
dikt, och miraklet blir ofta den kraftkälla
som åstadkommer den episka rörelsen.
Det är mytologi som inte verkar
konst-eller museiföremål utan är lika levande
som H. C. Andersens. Den är också det
egentliga tecknet på Selma Lagerlöfs
be-rättargenialitet. Hon har i sin makt att,
som Coleridge uttryckt det, framkalla
Selma Lagerlöf, München 1927.
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
