Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er i ti
den svage hjälten, välkänd från så många
diktverk från 1800-talets senare del, honom
hos vilken inte bara förmågan utan också
viljan sviktar. Det är fortfarande
Handlingen det är fråga om. Aktivism eller nihilism,
det är frågeställningen för en hel litterär
epok, en intellektuell, sönderreflekterad och
nervös epok, då handlingen blivit ett
problem, och då det ibland höjes hysteriska rop
på handling till varje pris. Hjalmar
Söderberg blev efter någon vacklan deciderad
nihilist och angav tonen till en tid. Hans
lärjunge Sigfrid Siwertz, om vilken det kan
sägas liksom om Jonas att en ny tids
filosofi hade gjort honom fri, omvände sig och
blev aktivist. Han representerar en ny
generation.
Till dylika betraktelser frestas man, när
man samtidigt får i sin hand nya böcker av
tre sinsemellan så olika författare inom den
äldre generationen som Selma Lagerlöf, Per
Hallström och Hjalmar Söderberg, och
därtill en så eggande aktuell roman som Jonas
och Draken av Sigfrid Siwertz.
Selma Lagerlöf står längst borta från
den utvecklingslinje som här ovan följdes.
Hon är rotfäst i gammal tro och sed, och
»sekelslutsgrubblerierna» fingo aldrig riktig
makt över henne. Hennes hjältar, Gösta
Berling och Ingmar Ingmarsson, äro inga
moderna typer, de ha ingenting gemensamt
med Niels Lyhne, Arvid Falk och Martin
Birck. Hon äger den religiösa optimismen.
Hos henne återfinner man romantiken, inte
som en brokig apparat utan som levande
verklighet.
Innan Selma Lagerlöf fyllde 70 år, hade
hon fullbordat en berättelsetrilogi, den
Lö-wensköldska cykeln, som betecknar en
höjdpunkt i hennes författarskap. De tre
berättelserna ha var sin karaktär.
Löwensköld-ska ringen, som tilldrar sig under 1700-talet,
med Karl XII: s skugga skymtande i
bakgrunden, med händelserna infattade av
mörka Värmlandsskogar och förlorande sig i
sägner och mystik, har ett heroiskt drag,
ungefär som Herr Arnes penningar har det.
Den utgör ett stycke förhistoria till det
drama som utspelas i romanerna Charlotte
Löwensköld och Anna Svärd.
Tiden för detta drama är den
efterroman-tiska från 1830 till 1850, för vilken Gösta
Berlings sagas författarinna alltid haft för-
kärlek. Vi lärde i romanen om Charlotte
Löwensköld först känna överstinnan
Eken-stedt i Karlstad, en charmant och världsklok,
gustavianskt uppfostrad dam, som t. o. m.
kunde skriva vers, roligare än fru
Lenngrens. Hon hade en son, Karl-Artur, av en
helt annan, mjuk karaktär, som studerade
till präst i Uppsala, det romantiska Uppsala,
där Geijer och Atterbom föreläste och Malla
Silverstolpe höll salong. Med romantiken,
som ju för övrigt hos Malla Silverstolpe
hade fått gustaviansk prägel, var det ingen
fara, men Karl-Artur råkade ut för
pietismen i en värmländsk students
förkunnelse, och det blev hans öde. Från
överstinnan Ekenstedts hus i Karlstad förflyttades
vi så ut på landet, till Korskyrka prästgård,
där den romantiska idyllen blommade. Ja, i
prästgårdsträdgården med dess vimmel av
manshöga syrenhäckar, med dess små dävna
bersåer och ett lusthus som erbjöd en trygg
tillflyktsort för två som önskade råkas
ensamma, blommade den i bokstavlig mening.
Denna idyll var det som tillsammans med
Charlotte Löwenskölds muntra och tappra
humör gav romanen dess ljusa ton. Det
kunde hända, när man läste den, att man
kom att tänka på En gammal historia av
Hallström, där också två generationer, en
gustaviansk och en romantisk, möttes. Men
medan idyllen i Hallströms berättelse stores
av världsmänniskorna, hotades den hos
Selma Lagerlöf aV svärmare. Om pastor
Eken-stedt kämpade två kvinnor, Charlotte
Löwensköld och Thea Sundler, den senare en
människa som blivit kollrig av romantisk poesi
och som förresten var ett likadant vidunder
som den lilla fina jungfru Vabitz i
Lilje-cronas hem. Detta var, om man så vill,
gudamaskineriet i romanen: onda och goda
makter stridde om hjälten, och Thea Sundler
representerade det onda; hon intrigerade och
spann nät, alldeles som jungfru Vabitz och
som patron Sintram i Gösta Berlings saga,
och hon lyckades fånga pastorn.
I denna roman förverkade pastor
Eken-stedt efterhand läsarens sympatier. Han sköts
undan, och hans plats intogs av den
utmärkte brukspatron Schagerström, som till slut
gifte sig med Charlotte Löwensköld. Dessa
bådas historia fick alltså en
tillfredsställande upplösning. I den nya romanen, Anna
Svärd, fortsättes den och tillspetsas vid ett
tillfälle starkt. Schagerström blir vittne till
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
