Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Amiel och religionen. Av August Brunius - Miette sjunger. Efter Jean Aicard. Översättning av Erik Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ami ei och religionen
inhämtat själva konsten att författa.
»Härdning och vana skulle ha givit mig
den ledighet, den säkerhet och den
arbetsglädje, utan vilka inspirationens
flamma slocknar. I motsats därtill har jag
antagit två mot varandra stridande
intellektuella vanor: vetenskaplig analys som
uttömmer ämnet, och omedelbar
uppteckning av flyktiga intryck. Författarkonsten
ligger mitt emellan: den fordrar ämnets
levande enhet och tankens oavbrutna
fortskridande.’»
Det är både skarpsinnigt och klokt sagt.
Amiel har där givit sin egen dom. Han
är och blir en impressionismens repre-
sentant, icke ett konkret författarvärde
att taga på. Det är hans tragik. Man
börjar ana att hans öde borde ha blivit
och kunde ha blivit ett annat. Hur var
det honom annars möjligt att fylla sin
plats som professor: han skrev ju dock
sina föreläsningar, och om de icke voro
särskilt märkliga, så blevo de dock till,
de fingo sin materiella form, de svävade
icke i empyréen som okroppsliga idéer
och drömmar. Hans samvete skulle varit
renare, hans sinne gladare, om han —
liksom Cézanne — icke släppt sitt
motiv, förrän det givit vad det kunde ge.
Men han förmådde icke realisera.
MJETTE SJUNGER
Efter JEAN AICARD
En av grannarna bad om en sång av det nya slaget.
"Å nej", sade onkeln, "en gammal låt, en av landets sånger.
Gamla vänner de äro, som vaggat oss många gånger.
Tro mig, det märker man bäst när man från hemmet är borta,
långt borta i fjärran land, där så lätt man kommer till korta.
Man ser sig omkring, allt så främmande är, det är ödsligt och kallt,
man känner sig hemsk till mods, så utan kärlek är allt —
då kanske i minnet dyker det upp en sång från din hemtrakt,
den enklaste, äldsta sång, blott gnolad utan all stämprakt, —
hur kan den ej väcka med ens i ditt sinne en känsla, som tager
hela ditt hjärta — du gråter och skrattar, och dagen blir fager.
Sjung! Då känns det så skönt att sitta tillsammans här hemma!"
Alla tystna med ens, när man hör en darrande stämma:
"Vad är det då du vill, Onkel Frans, säg, att jag skall sjunga?"
"Sjung vad som faller dig lätt, Miette, på läppar och tunga!"
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
