Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
båda herrarna. Det artar sig till kvartett,
kan man våga uttrycket dubbelkvartett, ty
det dröjer ej länge, innan den viljestarka
kraftmänniskan Bergner blir kär i Ester och
hon i honom. Då stöter oförhappandes,
alldeles oförhappandes, Karin en brödkniv i
ryggen på den äldre ingenjören. Hon kunde
likaväl gjort det i den yngre ingenjören eller
i Ester. Här och i en del överflödigt talande
ligger styckets svaghet. Det finns ingen
bestämd dramatisk linje, och mordet är för
oförberett, då som bekant endast det väl
förberedda överraskar och verkar på scenen.
Vilddjuret är en symbolisk titel och syftar
på den obändiga driften, och denna kan
verkligen vara litet explosiv även i höga
norden, det ser man av stycket. Men vilddjuret
är också den obundna naturen, vattenfallen,
som skola tvingas in i kraftstationerna och
som då vårfloden kommer kunna bli farliga
nog för kulturens dammbyggnader. Man
befarar en dylik katastrof, en dramatisk
naturrevolution, men därav blir intet, och den
spända väntan upplöser sig ej i komik och
ej i tragik utan i en känsla av tomhet.
Uppslaget är gott, miljöskildringen
utmärkt. Flera av typerna äro också lyckade.
Axel Vidman var det svaga manliga kärilet,
Ester det svaga kvinnliga, Karin den
vandrande vilda, och så och allra bäst
författarens favoritfigur, Evert Bergner, endast
besegrad av drifter, som äro ännu starkare,
men med seg energi intill sin död hållande
på sin strid mot vilddjuret naturen, och vars
sista ord i livet: »Kraftstation» också är
skådespelets. Han spelades med klokhet och
kraft av Ivar Kåge, som rättvist hyllades av
publiken. Fröken Carlsson som Karin hade
den rätta intensiteten, men rollen smakade
kanske väl mycket teater. Fröken Anna
Lindahl formade riktigt det lilla viktiga,
pris-nosiga fruntimret Ester, som också vill ha
flera män och däri åtminstone liknade Karin.
Den begåvade skådespelerskan försökte att
ge henne litet personlighet. En strykare
kallad »Rövarn» gestaltades av den outtömlige
Oscar Johanson så att man mindes honom,
och de par repliker som fälldes av
förmannen Jonson—herr Alf Sjöberg hade någon
mänsklig naturlig kraft och äkthet, så att
man yrvaken for upp och frågade sig: Vad
nu, är det här verklighet?
Stycket har ingalunda det värde som
författarens »Elna Hall», som ju också är ett
av de bästa skådespelen i den svenska drama-
tiska litteraturen. Men det fanns i alla fall
något av nordligaste Norrland, och det
underströks av John Ericssons övertygande och
vederhäftiga dekorationsbild.
Äventyret av de Caillavet och de Flers
gavs här första gången våren 1915. Det är
en av de behagligaste komedier från senare
tider och skriven av två genomkvicka
älskvärda personer, nu båda döda. För tjugo år
sen var jag några vackra försommardagar
tillsammans med den också personligen
ofantligt roande de Caillavet. Nu tog fru Julia
Håkansson avsked i detta skådespel och
visade sig ännu en gång som Madame de
Trévillac, den gamla fina hjärtegoda damen,
som ovetande om att de båda älskande —
man har väl skäl att säga egendomligt nog
— voro ogifta, ordnar så att de något för
tidigt fingo fullborda äktenskapet.
Pjäsen var på ett så delikat och lustigt
sätt komponerad, att denna oregelbundenhet
blev det enda riktigt taktfulla. En repris av
Äventyret gavs för sju år sedan, så att man
ej behöver närmare berätta vad det
förträffliga stycket handlar om. de Wahl spelar
tråkmånsen Le Barroyer, han som fick sin
fästmö enleverad mitt för näsan på sig, just
då de skulle gå till altaret. Han var så rolig
och så mänsklig, att publiken för 137 :e
gången skrattade så att tårarna runnö och jag
själv dessutom rördes. Herr Ivar Kåge var
den unge lycklige älskaren André och nästan
bättre än förut. Den förtjusande fru Renée
Björling i Hélènes roll nådde visserligen icke
upp till fru Bosses underbart latinska och
typiska unga franska flicka, men i alla fall.
Huvudintresset väckte denna gång farmor.
Denna konstnärinnas charme och
hjärtegodhet, hennes deltagande i de ungas lycka och
intressen, den naturliga fina kvinnligheten,
allt detta, som fru Håkansson har i sig själv
och förbundet med något av medfödd och
oböjlig idealitet, allt detta gick upp i den
gamla franska damen i lanthemmet. Man
satt och lyssnade tjusad och såg upp till
henne i instinktiv vördnad. Jag har mycket
sällan blivit så rättmätigt och grundligt rörd
på teatern som då farmor enkelt och varmt
berättade om, hur det var då hon och farfar
voro kära. Hur taktfullt var ej denna seen
skriven av författarna, och den kunde ej ges
mänskligare och större. Fru Håkanssons
vackra suck ur hjärtats innersta grund av
saknad över och tacksamhet för vad hon fått
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
