Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Posthumt av Ernst Ahlgren och Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
dem, där hon mer direkt än i Fru Marianne
kritiserade andan i de stockholmska och
köpenhamnska författarkotterier hon tillhört.
Hon hade inte väl gjort sig fri från alla
yttre band, då hon råkade inom trollkretsen
av en personlighet som var henne för stark.
Det var en man, en författare, som om
någon var fiende till hennes innersta strävan
och som tog på lek vad som för henne var
allvar. Hon sökte slita sig lös, men den
starka vilja som tidigare alltid stått bi, svek
henne nu. Hon liknade sig själv vid en
bergtagen. I hennes dagböcker och almanackor
kan man följa den fruktlösa kampen för
frigörelse ända till den punkt, då hon köpte
sig den med livet.
Även hennes litterära historia handlar om en
oavlåtlig frigörelse. I yngre år
tillfredsställdes den känslostarka men oerfarna kvinnan av
högspänd missromantik, kryddad med
byron-ism. Sedan lystrade hon till de eggande
signalerna från »genombrottets män» i Norge
och Danmark. Runt omkring skakade man av
sig den förlegade romantiken, man slet de
estetiska banden och hogg med den moderna
vetenskapens bara svärd av de religiösa och
etiska knutarna. Man löste sig — men
endast för att kort därpå snöra sig i en
tvångströja av nya doktriner. Ernst Ahlgren
gjorde ett hederligt gesällstycke och slöt sig till
Det unga Sverige. I ett brev till Ellen Key,
där hon förklarade sin aktning för henne
och i franka ordalag anhöll om hennes
vänskap, presenterade hon sig som »en
nykommen kamrat, den där är beredd att sätta in
hela sin personlighet och hela sitt arbete som
insats i vår tids röjningsföretag». Hon var
till en tid mer ortodox åttiotalist än någonsin
Strindberg. Ola Hansson, som avlägsnade sig
från Det unga Sverige på vägar som voro
helt andra än Ernst Ahlgrens, skrev 1890 en
uppsats om Stockholm i Moderne Kunst, där
han med tillfredsställelse och en viss stolthet
upplyste sitt tyska publikum om att
försöken att i Sverige framdriva en modern
diktning i den zolaiska naturalismens stil
totalt misslyckats. »Det enda stora skaldesnille
som Stockholm i våra dagar frambragt,
Strindberg, har aldrig kunnat så mycket som
tillpassa det främmande idealet ens i rent
yttre måtto till en dräkt åt sin ande, långt
mindre med denna senare växa in i dess
former. Stockholmaren är för mycket
känslo-och fantasimänniska samt alltför nyckfull,
alltför ombytlig, alltför mycket ett de ögon-
blickliga stämningarnas barn, att han skulle
kunna ge sig till tåls i en opersonlig,
enformig livsundersökning à la Flaubert och Zola.
Det överensstämmer mera med hans lynne
att göra en dykargärning eller en
piratexkursion en dag för att sedan lata sig i
veckans andra sex.»
Ernst Ahlgren var till skillnad från
Strindberg van att tåla och tygla sig. Hon var
kvinna och blickade upp till männen,
läraktig ända till självuppgivelse. Som autodidakt
kände hon sig därtill länge osäker, nära nog
som en litterär uppkomling. Strindberg var
det fantasibegåvade geniet, som inte tog
lagar utan skrev dem. Vid en jämförelse
mellan dessa två får man räkna med att de äro
stjärnor av olika ordning. Ernst Ahlgren
anger själv i dagboken sin rang: »Jag är
icke något snille, men jag är en karaktär.
Jag har inga lysande egenskaper, men det
finns en bottenfasthet i mina böjelser, som
är något att bygga på. Om jag ihärdigt
strävar efter det, så tror jag att jag kan bli en
någorlunda självständig individualitet.»
En karaktär var hon, och en självständig
författarindividualitet hann hon också bli,
innan hon lade pennan från sig. Hennes
litterära program, sådant hon allt klarare
fattade det i sikte, innebar en odoktrinär
realism. »Att i benämningen realism
underförstå pessimism, socialism, materialism etc. är
ologiskt», skrev hon vid ett tillfälle i
dagboken. »Jag har den mest passionerade
kärlek till kött och blod. Vad skall jag med
dogmer!» yttrade hon en annan gång i brev.
Hon deklarerade sig som fritänkare. Men
liksom den tidens religiösa fritänkare stodo
kvar på kristen grund, så stod hon i sitt
litterära fritänkeri på åttiotalistisk. Det
revolutionära draget i hennes lynne kom
henne att alltjämt känna dragning åt Det unga
Sveriges vänster. I det fallet liknar hon
Fröding, som, när han i senare år
kommenterade dikten Smeden, skrev: »Min
demokratism befinner sig numera i tvivlets
tecken, men min oppositionella natur glöder
ännu under kolartrons aska.»
Evolutionsoptimismen och moralismen, de två element som
främst konstituera åttiotalets åskådning,
utgöra ännu fästen för henne. Det väsentliga
som skedde i den europeiska litteraturen mot
slutet av seklet var ju att det etiska
betraktelsesättet efterträddes av ett estetiskt.
Esteticismen, sådan den framträdde hos franska
»dekadenter» och »symbolister» och senare
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
