Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laiirin
dennes förtvivlade hjälplöshet. Som modern
var fru Elsa Baude ej tillräckligt intensiv,
men i alla fall äkta, och dottern gjordes
mycket tillfredsställande. Hennes större andliga
mognad kom fram i scenen med fästmannen,
som gjorde en ypperlig typ av en lätt
egoistisk, något barnslig ung engelsman.
Offrets höghet kom ädelt och naturligt
fram i den utmärkta skådespelerskan fru
Roeck-Hansens framställning.
En pjäs på Blancheteatern av Michael
Ar-len hette Så förtjusande människor.
Gröna hattens författare har här återigen gjort
något, som anses kunna reta mondäna
gommar på behagligt vis. Jag måtte inte alls vara
mondän, ty stycket icke blott äcklade min
gom utan även andra kroppsdelar och
alldeles ovanligt starkt. Jag har sett pjäsens titel
utan citat. Skådespelet Patrask skall ha citat,
men jag föreslår, att skådespelet Så
förtjusande människor får kallas Patrask utan
citat. Och dock har jag sett i pressen att en
person ansåg sig ha kommit i alldeles
särskilt gott sällskap, då han såg denna pjäs.
Stycket handlar om en fru, Margret
Ber-ridge—Magda Holm, som rymmer från
James Berridge—Ragnar Arvedson, en
tidningsmagnat, med en redaktör Geoffrey Allen
—herr Per-Axel Branner — jag hoppas
åtminstone huvudredaktör — som hon icke
riktigt älskar. Slutsumman blir, att alla dessa
människor är det ingenting med och att det
blir ingenting av. Ur all denna intighet reser
sig Margrets fader George Crawford—herr
Artur Cederborgh. Den muntre mannen ser
med djup och allvarlig sorg, att hans dotter
rymmer från sin make och tidningskonung, ty
detta omöjliggör för George att av denne låna
pengar, en ovana som man lär ha haft för sig
före kriget. Således har världskriget på ett
område sett verkat ekonomiskt sanerande.
Herr Cederborgh har en ekonomisk sorglöshet
och en offensivanda i viggandet, som jag
trodde vara svensk före kriget. Hans dotter, den
till nio tiondelar otrogna tidningsmagnatfrun,
spelades av Magda Holm. Hon var söt,
agerade bra men var, som hon skulle, så
indolent, att hon ej ens orkade med den sista
tiondelen.
Brevet av W. Somerset Maugham var
ett i exotisk miljö utspelat kriminaldrama,
som ingalunda kan mäta sig med vad den
begåvade och synnerligen habile författaren
förut har kommit med. För dem som äro
rädda för skott bör det vara lugnande att
dessa förekomma innan ridån gått upp. Det
gäller sedan att få reda på, vilka som
avlossat dem.
Som titeln låter oss förstå gäller det ett
komprometterande brev, och detta befann sig
i en amorös och svartsjuk kinesiskas
händer. Handlingen utspelas på en plats nära
Singapore och i denna stad, där ett och
annat brott mot tio Guds bud förekommer.
Stöter det ej litet för mycket på
filmteknik att låta den till slut som brottsling
be-funna hustrun och den av henne nedskjutne
— det var det som hade hänt just innan
ridån gick upp —, nu återuppståndne brutale
och lidelsefulle älskaren i sista akten spela om
den ödesdigra scenen från före första
akten. Och därmed slapp man inte alldeles
ifrån skott i pjäsen heller. Ljudfilm!
Fru Esther Roeck-Hansen var som Mrs
Leslie Crosbie — det är enerverande med
alla dessa engelska fruntimmersnamn, som
duga lika bra på herrar som på damer — så
laddad men så naturligt ångestfull under den
stela masken, att man med spänning följde
med. Av de andra roade halvblodet Ong Chi
Seng—Per-Axel Branner, ett advokatbiträde,
genom sitt mjuka, hala sätt och sin orörliga
ansiktsmask.
Det är en lång slipningsprocess den
kinesiska urmänniskan genomgått. Även
halvblodet har kvar i sin själ avgrunder, som
under den glatta ytan och det på en gång
högdragna och ödmjukt förbindliga sättet
innehålla rätt konstiga urdjur, vilka också de
äro olika dem, som vi under århundraden ha
fått ärva av våra urfäder.
Teatern, de bräder som föreställa
världen, ger oss påtagligare än någon annan
framställningsform människan i hennes olika
aspekter, och det är, tyckes det, av
outtömligt intresse för oss att se vad homo sapiens
kan hitta på och hur denne företagsamme
allätare ser ut, då han hatar eller älskar.
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
