Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
Man bör för avvärjande av misstag genast
komma med det lugnande meddelandet att
titeln är ironiskt menad. Hänförda
hyllningar ha ofta ägnats ungdomens gyllene
ålder. Man vill dock dra sig till minnes, att där
också gjorts sura miner. Musset räknade det
en gång i tiden som ett tvivelaktigt nöje att
ha tillhört den generation, vars ungdom
inföll strax efter napoleonskrigen. I våra
dagar ha många — bland dem Remarque, för
att välja ett allom bekant exempel — till full
evidens bevisat, att de inte mått bra av
världskrigets aska och lut. Gierow delar
Re-marques uppfattning. Man vill i ingen mån
förmena Gierow den moraliska rätten att
tala i vilken ungdoms namn som helst. Vill
ban vara språkrör för svensk ungdom, och
det är antagligt att han vill, bör man endast
inflicka, att den ungdomen 1914 aldrig hade
några granater att undgå, och att den som
föddes låt oss säga år 1904 — detta årtal
torde ganska väl passa både författaren till
Den gyllene ungdomen och författaren till
detta — var tio år gammal, då världskriget
utbröt. Detta vill vara sagt, inte som något
cyniskt förringande av krigets spolierande
inverkan också på en ungdom i sådana
positioner — eftersmaken blev besk nog också
för neutral ungdom —, men som ett
memento, måhända behövligt i en tid, då man pä
sina håll apatiskt och ensidigt synes vilja
skriva allt ont i världen på det stackars
världskrigets syndaregister. Därefter är
endast att säga, att Gierows dikter om den s. k.
efterkrigsungdomen ha en uttryckets energi
och en formens disciplin, värda all beundran.
I dessa egenartat intensiva dikter visar
Gierow, att han verkligen har någonting på
hjärtat, någonting av vikt, och att han kan
säga det rättframt och enkelt och utan ati
hängiva sig åt någon formell akrobatik 1
den mera tillspetsade stilen. Så förtvivlad,
skeptisk och blasfemisk som Gierow menar
den moderna ungdomen vara, är den väl
generellt sett inte. De torde t. o. m. finnas, som
trots allt känna luften mindre förskämd och
tryckande efter den stora urladdningen. Det
finns också anledning att tro, att Gierow
själv skall rädda sig ur den kraftlösa
nihilismens kärr. Slutstroferna i Den gyllene
ungdomen vittna därom:
I tröstlös smuts och gemenhet
göms kanske ett frö med nog kraft
att längta till skönhet och renhet,
till blomma på rakt, stolt skaft.
Det kämpar i otröttlig strävan
mot rymder, där dagen rår.
Vi ana med ångest och bävan,
att denna kamp kan bli vår.
Man vet inte, hur mycket det skulle irritera
Artur Lundkvist, vars andra diktsamling
Naket liv nu föreligger, 0111 man sade honom,
att den hybrid mellan vers och prosa, som han
energiskt odlar, knappast längre är le dernier
cri eller tillhörande strängare observans i
internationellt modernistiska kretsar, eller om
man tillade, att en poet, så framt han nu vill
épater les bourgeois, ej vinner sitt syfte med
sådana lätt puerila medel som det att stava
sitt namn — av vördnad för Konsten? —
med små begynnelsebokstäver. Emellertid är
det nu inte fråga om sådana futiliteter.
Lundkvist följer i sin lyrik den linje, vars
förnämste representant i modern tid är
Whitman. Det är inte uteslutet, att man vid
bekantskapen med många av denne diktares
andliga ätteläggar — de äro f. n. legio —
mumlar en glosa som: bastard eller får på
tungan ett gammalt ord, som är ett gott ord:
Quod licet Iovi, non licet bovi. Det
gränslösas i dessa dagar mångfaldiga och
högröstade besjungare ge en genom sitt ofta
besynnerligt konfysa uppträdande och sina till
ytterlighet lättköpta effekter rätt till ett sådant
kraftuttryck. Man minns emellertid — för att
tala om svenska nationens egna tillgångar i
detta avseende — med sympati den friske och
ursprunglige Ebbe Linde, som för nu ganska
längesedan debuterade, och stannar man inte
med blicken på denna sidan Kvarken,
upptäcker man trots rökelseångorna en lejoninna:
Edith Södergran, ett gott stycke av ett geni,
i livet belackare av all gravitetisk ritual, nu
avliden, av de hängivna korad till gudom.
Man ser ju lätteligen var Lundkvist — för
att nu tala om honom — har sina
läromästare. Med Ezra Pound, Carl Sandburg och
den utomordentlige Lee Masters umgås han
tydligen i största förtrolighet. Dock icke
diskret nog. Särskilt märkas spåren av
umgänget med den sistnämnde. Dikter som
Olivia i byn och Gravskrift skulle inte
fått den form, de nu ha, utan Lee
Mästers’ inflytande. Urgerar man sålunda, att
Lundkvists dikt inte är av synnerligen
ursprunglig art, skall den reservation, som detta
innebär, inte låta oss förfalla till ignorans
av det verkligt värdefulla i hans diktning,
som ur formell synpunkt ofta i all sin agres-
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
