Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Joh aune
sivitet är verkningsfull men emellanåt är så
lös i fakturen, att sådana kvaliteter som
pregnans, klarhet och överskådlighet gå till
spillo.
Man märker hos Lundkvist trots allt en
aktningsvärd ambition att verkligen se med
egna ögon. För det karakteristiska i sådana
vyer som av ett stadskvarter eller ett
fabrikskomplex har han skarp blick. Han förstår
överhuvudtaget att verkningsfullt meddela friska
sinnesintryck. Han kan t. ex. så uttrycksfullt
återgiva odören i ett ölkafé, att t. o. m. den,
som av en underlig ödets nyck ej skulle ha
frekventerat en dylik inrättning, bör kunna
känna lukten därav i näsborrarna, då han
läser Lundkvists skildring. Han kan med
andra ord måla, och i en sådan sak har han
inte endast kompetens — han ådagalägger
därutinnan ofta brio och bravur. Om
han också kan något annat än måla i
ord, må framtiden utvisa. Ännu vill han
ingenting annat. Hans dikt är i all sin
relativt extrema modernitet, i all sin
amerikanskt naiva förtjusning över trafikdån, höga
byggnader och modern komfort renodlad art
pour 1’art. Däri ligger dess begränsning.
Man har på denna plats orsak att stanna
endast vid den lyriska delen av den
Efter-skörd av Dan Anderssons vers och prosa,
som utgivits under redaktion av doktor Alf
Ahlberg. Utgivaren synes ha gått till
verket i förbund med så goda makter som
grundlighet och pietet. I förbigående bör dock en
felaktighet, som insmugit sig i utgivarens
Anmärkningar, rättas: novellen Frieriet, som
därstädes uppgives vara ej tidigare
publicerad, har förut stått att läsa i Bonniers
Månadshäften, 1920.
Det är lönlöst att älta frågan om i vad
riktning Svarta balladers diktare skulle ha
utvecklats, om hans livstråd ej så brått och
brutalt avklippts, men det må sägas, att det
förefaller åtminstone den som skriver detta
som om Dan Anderssons produktion i en
tänkt fortsättning skulle fått sina friskaste
och mest livgivande tillflöden från den
burleska, om Rabelais påminnande humor,
Ed fel t
som nu möter oss endast som stänk och flik
i diktarens Samlade skrifter. I föreliggande
Efterskörd förefalla i varje händelse de
dikter vara de mest minnesvärda, där denna
speciella galghumor kommer till uttryck: så Per
Ols Per Erik, Hos den äldste förläggaren och
den tydligen under en famös förbudsomröstning
tillkomna Kung Brännvin — dikter med
mustigt bildval och ett överflöd av folkligt
drastiska vändningar. Man träffar också på en dei
av världskrigets nöd inspirerad lyrik: Den
röda rosen, Krigssång, Torpedsången. I en
översättning av Keats’ La Belle Dame sans Merci
har tyvärr endast föga av originalets
smältande musik och fördrömda stämning fångats.
Den lyrik, som möter oss i denna Efterskörd,
lägger väl i det hela inga nya drag till den
bild av Dan Andersson, som man förut fått,
men är givetvis ändå’ ägnad att väcka
intresse i vida kretsar.
Om Ragnar Jändels senaste dikthäfte,
Advent, må endast i all korthet anmärkas, att
det är kemiskt fritt från den en aning
kväljande salvelse, som tyvärr utmärkte
Kämpande tro. Advent innehåller flera poem,
som vore väl värda en plats i ett
psalmboksförslag. Stroferna äro visserligen vaga och
enformiga, men skalden talar om
väsentligheter, försåvitt man med väsentligheter
menar själens frälsning. Jändels dikter äro
varken tilltag eller exercitier. Det som är
allvarligt bör man ta på allvar, säger visst
Platon, som alltid insåg nödvändigheten av
att formulera insidiöst självklara satser. I
fortsättningen infogar han visserligen ett
par beaktansvärda negationer och säger, att
det som inte är allvarligt behöver man
inte heller ta på allvar, men denna
supplering kommer oss i detta sammanhang inte
vid. För Ragnar Jändel är alltså det
allvarliga, som bör tas på allvar, själens frälsning,
och denna frälsning har han funnit i det
kristna kärleksbudet. Av en sådan central
känsla får hans bok en hållning och karaktär,
som lyfter den ur den efemära tillvaro, där så
mycken svensk lyrik av i dag men inte för
i morgon lever ett liv som i varaktighet kan
liknas vid en sländas.
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
