Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Uppkomsten av romerska kejsartidens storstadsarkitektur. Anteckningar till de nya utgrävningarna i Ostia, Herculaneum, Pompeji och Rom. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boëth i ti s
Fragment av en i marmor
huggen plan över Rom från
omkr. 200 e. Kr. (Forma U r b i s).
Stycke av dalen mellan Capitolium och Palatinen,
längs vars västra sluttning den à planen synliga
’ Clivus Victorin’ (segerns gata) löper. Mellan
gatorna svns Agrippas sädesmagasin, vars
kolonnprydda gardar omgivas av mot gatorna vettande
butiksrader.
från Ostia, skapades, så synes mig klart
att dess krav och principer utformades
under decennierna från Augustus till
Nero. I Nero själv finna vi en verksam
förkämpe för en ny stadstyp. Granska vi
hans litterärt betygade strävanden härför
se vi genast, att de stått i full samklang med
dem som segrat i Ostia och som blevo
kejsartidens över huvud taget. Han ville
ha bredare, raka gator (Tacitus’ annaler
15, 43); han uttänkte, skriver Suetonius
(16), en ny typ för husen i staden och
ville att arkader skulle byggas framför
husens fasader. Precis så är den stora
huvudgatan i Ostia byggd. Några rena
nyheter låg ej i detta. Arkader funnos förut på
samma sätt som även de nyss omtalade, tör
kejsartidens städer karakteristiska
balkongerna. Man ser tydligt att Neros planer
och de dåtida arkitekternas intensiva
arbete gått ut på en systematisering och
standardisering av det storstadsmässiga
i
byggnadssätt, som vi spårat redan under
andra århundradet f. Kr., och på ett
solidare utförande, som kunde motsvara de
växande romerska städernas krav. Vid
dessa moderna strävanden efter praktiska
solida storstadshus sköt man tydligen helt
undan atrie- och peristylhusen ur de stora
städernas vardagsliv; blott åt lyxbyggen
och palats med sluten ytterfasad och stora
inre trädgårdar fick det s. k. pompejanska
huset alltjämt ge något av sin form, så
som professor Bartolis utgrävningar av
Domitianus’ palats på Palatinen bäst visa.
Att vad vi här kallat Ostiaarkitekturen
verkligen i praktiken utformades under
60- och 70-talen, därpå har Maiuri i sin
nyssnämnda uppsats givit ett utmärkt
belägg. Han visar nämligen, att de s. k.
forumbaden i Pompeji kort före
slutkatastrofen 79 e. Kr. försågos med nya
balkonger längs fasaden; dessa fingo
utpräglad kejsartidstyp, sådan vi känna från
Ostia och ioo-talets Rom. Den
stadsarkitektur, som blivit modern i storstaden och
som var bestämd att segra över hela
linjen, började påverka också en småstad
som Pompeji under åren före dess
förstöring.
Avgörande för den nya
stadsarkitekturen blev det, när teglet fick giva sin
hållfasta styrka åt dess hustyper. Från och
med Tiberius’ tid hade detta material
slagit igenom för palatsbyggen, befästningar
och dylikt, men den vanliga
stadsarkitekturen använde sig då ännu i regel ej
därav. Nero var en stor byggherre i tegel
vid sina palatsbyggen, men för
bostadshusen nere i staden tänkte han sig ej
detta material. Han utdömde den ovan
omtalade fackverkskonstruktionen men ville
i stället ge husen stadga med hörn och
bindskift av den romerska Campagnans
tuffer, så som det skett i alla bättre
byggen redan i senrepublikansk tid (till
exempel i de senrepublikanska husen på
Palatinen). Pompeji och Herculaneum visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
