Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sonja Kovalevsky. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gurli Linder
moder i stockholmskjortlarnas ögon påverka
mig.
Den iver med vilken kvinnosakens
förkämpar — som den tiden räknade bland
sig åtskilliga män — ville spela ut Sonja
Kovalevsky som ett trumfkort i fråga om
kvinnlig begåvning för den högre
vetenskapen plågade henne. Som den
lidelsefulla individualist hon var satte hon alla
teorier i relation till sin egen inställning
till dem. Hon var naturligtvis övertygad
om det självklara och rättmätiga i att
hon själv blivit professor, men om det
aldrig mer bleve någon kvinnlig
professor eller om det blev hundratals var henne
absolut likgiltigt. Den för vilken det
personliga blivit det väsentliga i den grad
som det gjort för Sonja Kovalevsky kunde
ej entusiasmeras för abstrakta teorier.
Därtill kom också att hon mer och mer
övergick till den åsikt hos Spencer vilken
hon en gång, då hon »för kvinnans sak
hade en neophyts hela brinnande nit»,
bekämpat, nämligen att kvinnan i regeln ej
är originell och skapande inom
vetenskaplig forskning.
Ytterligare ett moment som bidrog till
Sonjas känsla av främlingsskap var
språket. Hon lärde sig visserligen, som nämnt,
mycket fort svenska, så att hon kunde
föreläsa på landets språk. Men hon beklagade
sig ofta över att ej få tala sitt modersmål
med sina vänner:
Jag kan aldrig ge er de finaste nyanserna i
mina tankar; jag måste alltid nöja mig med
de näst bästa uttrycken eller med en
omskrivning. När jag talar med er kan jag aldrig säga
det riktigt träffande ordet, och därför, när jag
kommer till Ryssland, känner jag mig alltid
som frigjord ur ett slags fångenskap som hållit
mina bästa tankar bundna. Å, ni kan inte tro
vilket lidande det är att alltid nödgas tala ett
främmande språk till sina förtrogna. Det" är
som att gå med mask för ansiktet.
Och lika svårt kände hon det att icke
äga några minnen gemensamma med sina
svenska vänner. När hennes syster, Anjuta,
dog — Sonja var då hos henne — skrev
hon till A. Ch. Edgren:
Det finns ingen mer som minns mig som
den lilla Sonja. För er alla är jag fru
Kovalevsky, den berömda vetenskapskvinnan. För
ingen är jag den lilla skygga, slutna,
åsidosatta, barnsliga Sonja.
Ju mer livet bragte den stora Sonja
såväl av framgång, utmärkelser och ära
som av motgång, desillusioner och
lidanden, dess mer omfattade hon med en djupt
vemodig och deltagande kärlek den lilla
Sonja, det missförstådda barnet, Tanja
Rajevski. Jag erinrar om Jonas Lies ofta
citerade skåltal i Paris till Sonja
Kovalevsky, då hon där för en matematisk
avhandling mottagit prix Bordin, i och för sig en
stor vetenskaplig utmärkelse och den
största som dittills tillerkänts en kvinna, och
som dessutom, på grund av avhandlingens
förtjänst, höjts till det dubbla beloppet.
Han sade sig ej vilja tala om den berömda
vetenskapskvinnan, ej ens om
författarinnan, men om den lilla Tanja Rajevski, som
han lärt sig hålla så mycket av, det
ömhets-trängtande barnet, som ingen förstod sig
på, och han hade sina tvivel om huruvida
livet självt förstått sig på henne. Det hade
slösat alla möjliga håvor på henne, under
det att den lilla flickan stod där med sina
stora längtande ögon och med utsträckta
tomma händer. Vad ville hon då den lilla?
Hon ville bara att en vänlig hand skulle
lägga en apelsin i dem. Med gråt i ögon
och röst tackade Sonja för talet, det
vackraste hon fått i sitt liv. Innerligt gladde
det henne också, sade hon, att det var av
hennes bok som Jonas Lie lärt att blicka
djupare in i hennes liv än de som varit
hennes vänner i många år.
Trots all gemenskap och all
förtrolighet i ett nästan dagligt umgänge, trots
långa resor tillsammans, och trots ett,
visserligen misslyckat, försök till litterärt
samarbete voro dock A. Ch. Edgren och
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
