Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Greta Söderman. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Greta Söderman
skapandet sålunda icke är Greta Södermans
sak, är därmed icke sagt att hon saknar sinne
för teater. Tvärtom, hon rör sig på scenen
med samma okonstlade och till synes
oreflekterade naturliga säkerhet som eljest utmärker
hennes väsen, man har det intrycket att hon
där är hemma hos sig, som bara en dotter
och sondotter till teaterfolk kan vara det.
Det naturliga fältet för henne är de stora
sopranpartierna ur den klassiska franska och
italienska musikdramatiken. Framför allt ger
hon sitt bästa i Verdi. Hennes Aida kan
gott mätas med internationella mått och äger
utöver vad man kan få höra på
världsscenerna en ädel klarhet och innerlighet i den
musikaliska teckningen, som ytterst få
världsberömdheter längre ha konstnärlig
renhjärten-het nog för att ge. Även Puccini har Greta
Söderman tolkat med stor framgång. De
veristiska operorna komma ju eljest gärna
med krav på en naturalism i spel och
personteckning som dra upp vissa gränser för
hennes egentliga verksamhetsområde. Utom de
stora patetiska roller i vilka hjältinnan växer
ut över det individuellt mänskliga till symbol
för den stora passionen, som så ofta hos
Verdi, lyckas Greta Söderman bäst i sådana
partier där hennes humor hjälper henne
tillrätta. Skälmeriet i opera-comiqueroller av
Zerlina-typen ligger förträffligt till både för
hennes röst och för hennes spelhumör, och
särskilt i yngre dagar har hon också i dem
givit något av sitt allra bästa. I dem kan
hon också utveckla skådespelerskeegenskaper
som överraska. Manon Lescaut för ett par
år sedan gav ett ypperligt exempel, ingen av
de medspelande lyckades träffa rococotonen
med så mycken osökt grace som Greta
Söderman gjorde här. Ett annat exempel på
viss talang i komedifacket gav hon i
Ravels här i mitt tycke betydligt underskattade
dramatiserade fabliau L’Heure espagnole.
Knappast ens på talscenen har jag sett någon
spela arg med så mycken övertygande
naturlig verv som Greta Söderman utvecklade här.
Greta Söderman.
Man skulle önska att det steg hon nu
tagit i och med sin avskedsansökan på
samma sätt vore att betrakta som ett — för all
del med hänsyn till förhandenvarande
omständigheter synnerligen välmotiverat —
utbrott av ett livligt och lättrört temperaments
harm inför en obetänksam taktlöshet, en harm
som nästa gång ridån går upp är glömd och
förbytt i ny arbetsglädje. Att låta operans
portar falla igen om Greta Söderman är ett
otillåtligt slöseri med nationella tillgångar,
hon må sedan aldrig så mycket ha tagit det
formella ansvaret för åtgärden på sig själv.
Foto. Almberg &• Preinit:
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
