Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Det outtalades betydelse i skådespelet. Av Jean-Jacques Bernard. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det o ti ttalades betydelse i skådespelet
namn eller verk. Denna telepati eller, om man
så vill, denna överensstämmelse i
tankegången är ingalunda en av de minst intressanta
sidorna i det ömsesidiga andliga beroende, i
vilket individerna i samma tidsskede leva.
Att alla dessa författare stått under filmens
inflytande är icke bevisat, men det skulle i
grund och botten vara ganska naturligt, då
stumfilmen ännu vid denna tidpunkt är en
relativt ny konst, och man väl vet huru
mycket yttre inflytelser kunna inverka på alla
konstarter. Men att filmen i framtiden skulle
fortsätta att bestämma de dramatiska
författarnas visuella begrepp, det förefaller mig
oändligt mycket mera tvivelaktigt. Och detta
av tre skäl. För det första därför att det nyas
lockelse är försvunnen; vidare därför att
filmen har tagit ett steg mot teatern, då den
började tala; slutligen, och detta är det
viktigaste, därför att teatern icke kan strida
mot filmen sedan den vågat sig in på filmens
område. De obegränsade möjligheter till
illusion, till växling av skådeplats och
dekorationer, som filmen erbjuder och som den skall
erbjuda i ännu högre grad, när den till ordet
skall kunna foga icke de dåliga oljetryck vi nu
få se, utan den verkliga färgen och reliefen,
dessa möjligheter skola göra teaterns försök i
denna riktning allt mer och mer fåfänga. De
mest utstuderade maskinerier och den rikaste
scenprakt skola endast kunna understryka
teaterns underlägsenhet i detta avseende. Jag
tror alltså att filmen indirekt skall inverka
på teatern genom att hänvisa regissörerna till
förenklade framställningar, vilka för övrigt
genom sin enkelhet blott skola få en rikare
suggestiv makt, och framför allt genom att
allt mera hänvisa författarna till det
själsliga, det mänskliga i livet. Och detta ger oss
just en bild av den teater som filmen ej skall
döda.
Den teater som ohjälpligen skall försvinna
är den, där det mänskliga elementet är av
ringa betydelse, den teater som ingenting
annat varit än en mekanisk konstruktion. Det
förefaller mig som om vi blott skulle vinna
härpå.
Hur stark min övertygelse än är att
vissa former av teater icke skola komma att
försvinna, därför att de aldrig skola kunna
undvara det direkta mänskliga elementet, tror
jag dock, minst lika mycket som på teaterns
livskraft, på talfilmens framtid.
Man får icke döma talfilmen efter dess
nuvarande gestaltning. Tänk bara på stumfilmen
för tjugo år sedan. Tänk på de första
lokomotiven, de första bilarna, och ingen skall
tvivla på att teknikerna inom få år skola
erbjuda regissörerna ett instrument att arbeta
med, bredvid vilket våra dagars skall bliva
enbart skrattretande i publikens ögon. Men
det tekniska framsteget, hur viktigt, ja
väsentligt det än är för filmens förbättrande, är
dock endast en sida av saken. Om det blott
blir en teknisk utveckling utan motsvarande
estetisk fulländning, skall det tjäna till
ingenting. Den amerikanska civilisationen kan
på alla områden tillföra oss den underbaraste
tekniska fulländning, men om denna
utveckling icke beledsagas av en jämsides löpande
utveckling på det estetiska området, då är det
som om den amerikanska civilisationen
ingenting, bokstavligen ingenting hade gjort för
mänsklighetens framåtskridande. Det är just
på den punkten som vårt barbariska lilla
Europa har att göra sin insats.
Det är naturligtvis svårt att säga på vilket
sätt talfilmen skall finna sin estetiska
fulländning, till och med huruvida den skall
finna den. Det är alltför många okända
faktorer med i spelet: regissörernas temperament,
filmbolagens goda vilja, publikens inställning.
Allt vad man kan våga sig på att närmare
ånge, det är åt vilket håll den skall orientera
sig; och icke ens det kan man ånge annat än
negativt. Det är sannolikt att denna nya form,
som på en gång lånar från teatern, från
romanen och från stumfilmen, likväl skall bli
varken teater, roman eller stumfilm. Den skall
icke ens bli en syntes av dessa konstarter, den
skall nödgas skapa sig ett eget rike.
Ett stort framsteg skall redan vara gjort
den dag, då man funnit den riktiga
jämvikten mellan det som bör sägas och det som
icke bör uttryckas i ord, mellan texten och
tystnaden. Men detta är just ett av den
dramatiska konstens väsentliga problem. Det är
här som talfilmen skall ansluta sig till
teatern, men naturligtvis med helt andra
lösningar av problemen än denna.
Jag har själv haft tillfälle att studera den
roll tystnaden spelar i dramatiken, och det är
i samband härmed som man i Frankrike och
flera andra länder talat om det som en smula
inadekvat kallas tystnadens teori. Detta ord
teori betydde i själva verket ingenting, ty det
var ingalunda fråga om en särskild estetisk
doktrin, utan om en ganska allmän
uppfattning av dramatiken. Denna uppfattning, som
jag åtskilliga gånger sökt definiera, första
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
