Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spe Iår
■llmberg & Preitiit:
Seen ur Maskinist Hopkins.
däst en dramatiskt fördjupad roll, Sauls egen,
en uppgift för en stor skådespelare lika väl
som för en stor sångare. De övriga äro
kraftigt tecknade dekorativa alfreskofigurer ur
legendens bibelvärld, givna utan djupare
perspektivisk inställning. Icke heller den
kärleksepisod som inflickats, Davids förhållande
till Sauls dotter Mikal, har mera än en halft
ornamental funktion i den stora
kompositionen.
En osentimental och understundom nästan
granithård objektivitet karakteriserade också
den musikaliska kompositionen. Och dock är
den i så gott som varje takt laddad med
dramatiskt liv och expansionskraft. Där finns
partier, exempelvis förspelet till andra akten,
som man förnimmer som tonsatt energi. Det
är ytterligt svårt att definiera arten av denna
musik, som varken bjuder på själsligt
stäm-ningsfrosseri eller illustrativt tonmåleri i
hävdvunnen mening och dock i varje
ögonblick bär fram och intensifierar det
dramatiska innehållet. Fast och konsekvent
symfonisk form äro lika utmärkande drag däri
som blixtsnabb rörlighet och modulatorisk
rikedom, accentuerad genom en kromatik som
ingenting har gemensamt med wagnerroman-
tikens trånsjuka och sökta ovisshet utan är
alltigenom spänning och nerv. Höjdpunkterna
i operan beteckna de mästerliga körerna, som
torna upp sig i stora tunga block mellan de
recitativiska eller ariosa satserna, likt mörka
och majestätiska bergshöjder mot en ömsom
molntyngd ömsom solbelyst horisont. Sällan
eller aldrig är det genom den melodiska
uppfinningen i och för sig som Nielsen talar till
oss. Lämnad åt sig själv och endast stödd av
ett arpeggioackompanjemang, som någon
gång händer, exempelvis i Davids sång i
första akten, kan den till och med bli en aning
black och konventionell. Men i samma
ögonblick som det symfoniska flätverket knytes
samman och motivet får en funktion i sitt
sammanhang med helheten gnistrar det till
och blir meningsfullt och talande. Till de
yppersta scenerna höra introduktionen med sina
jagande stormbebådande figurer i orkestern,
mot vilka de första recitativfraserna sätta in
med en oerhörd kraft och uttrycksfullhet, och
tredje aktens ökenscen, rent sceniskt den bäst
byggda av dem alla, där den dramatiska
handlingen med överlägsen konst sättes in mot den
med visionär styrka givna bakgrunden. Just
därför att Carl Nielsen är så sparsam med
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
