Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den fotsida klädnaden. Av Thomas Mann. Översättning av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den fotsida klädnaden
A v Th ornäs Ma n n
Översättning av A. L. IV.
ç_j/cke, såsom väntat var,
vid skördetiden utan redan i vårfullmånens
natt återvände Leasönerna hals över
huvud från Schekems betesmarker till
Hebron. De kommo enligt egen utsago för att
äta pesach-lammet med sin fader och
tillsammans med honom följa månens lopp,
men i verkligheten därför att de hade
blivit oroade av en underrättelse, som nära
berörde alla bröderna och om vars
sanning de ovillkorligen genast måste
övertyga sig med egna ögon, på ort och ställe,
vare sig något stod att ändra eller icke.
Saken var till den grad viktig och
skrämmande, att tjänstekvinnornas söner
ofördröjli-gen skyndat att utvälja en bland de sina
och uppdraga åt honom den fyra dagar
långa färden från Hebron till Schekem
för att bringa nyheten till de frånvarande.
Det föll av sig själv att budskapet
anförtroddes åt Naphtali, den snabbfotade. I
grund och botten var det, vad snabbheten
beträffar, alldeles likgiltigt vem som reste.
Även Naphtali red på åsna, och om det
hängde ett par långa eller korta ben
utefter åsnans sidor gjorde noga taget
detsamma. Men med Naphtali, Bilhas son,
var nu en gång för alla föreställningen om
snabbhet förbunden, budbärarens roll var
enligt fastslagen tradition hans; och då
även hans tunga var rapp, skulle bröderna
åtminstone, även om det var i sista
ögonblicket, få veta det inträffade något fortare
genom honom än genom någon annan.
Vad hade skett? Jaakob hade givit
Joseph en gåva.
Det var ingenting nytt. »Lammet», »den
grönskande kvisten», »himlasonen»,
»jungfruns son», eller vad allt det nu var för
känslosamma faderliga beteckningar som
envist användes för taveltydaren, hade så
långt de mindes tillbaka ständigt fått
skänker och ömma omsorger som ingen annan,
vackra lerkrukor, lyckostenar,
purpursnören, scarabeer, som bröderna sedan med
rynkade ögonbryn sågo i hans ägo och som
de tyckte sig bedragna på. Orättvisa, som
grundsats och nära nog, tycktes det, i
upp-fostringssyfte, det hade de haft gott
tillfälle att vänja sig vid. Men detta var en
skänk av skrämmande art och en, såsom
de alla fruktade, med avgörande innebörd;
den betydde en stöt för huvudet på dem
alla.
Detta är vad som hänt. Det var en dag
då man helst höll sig inne i tält, det sena
regnet hade kommit i gång. Jaakob hade
på eftermiddagen dragit sig tillbaka till
sitt »vävda hus», vars filtartade svarta
tältduk av gethår var spänd över stadiga
stänger och fästad med starka rep vid de hårt
nedslagna pluggarna, det erbjöd ett
välkommet och säkert skydd mot den
välsig-nelsebringande vätan. Det var det största
tältet i det ganska vitt utbredda lägret, och
såsom rik man, den där anser sig böra
hålla kvinnorna med eget tak över huvudet,
bodde han ensam i sitt tält, ehuru det var
429.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
