- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
117

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

morbrodern bara såg sig omkring i
rummet, då förstod man, att Bernard hade
den stora konstens hemlighet att vidröra det
enklaste och mest närliggande på sådant sätt
att våra ögon öppnades, såsom skedde med
lärjungarna i Emmaus.

Det är med allra största tacksamhet som vi
mottagit dessa högkultiverade konstnärer,
representanterna för den vördnadsvärdaste -—-ja
det är ej för mycket att använda detta ord —
teatertradition som nu lever i världen. De
ha fört till vår stad några prov på den
franska kultur, som, hur vi än politiskt se på
Frankrike, alltid ger oss en känsla av
spänstighet, klar form och harmonisk fulländning,
allt ledande tanken till kulturens urland, det
gamla Grekland. Den antika kulturen har väl
ej haft en värdigare arvinge i våra dagar, då
det gäller den sidan, som gett Frankrike
epitetet »la douce».

På Oscarsteatern spelades Statister av
Richard Duschinsky. Författaren Iår ha
varit skådespelare, dock icke
stjärnskådespe-lare. Sens moralen tycks vara »lika lön för
lika arbete», d. v. s. lika mycket åt Gösta
Ekman eller Sarah Bernhardt som åt var och en
av de andra. Man undrar, om ej till och med
i Sovjetryssland Sjaljapin har något och ej
så litet extra. Detta hindrar ej, att
skådespe-larproletariatet liksom konstnärsproletariatet
överallt har det bistert. Man förvånas icke åt,
att det jäser bland illa betalda och av
regissörer kanske ibland med en viss
ofryntlig-het behandlade «må självgoda aktörer. Det
påstås, att under franska revolutionen 1789
f. d. skådespelare ofta förekommo bland de
grymmare våldsmännen, och det är
psykologiskt riktigt, när Runar Schildt låter sin
tredjeklasskådespelare Armas Fager med
särskild njutning begagna sig av de feta
flosklerna under det röda upproret 1918. Man
hämnade sig för den smälek man erfarit under sin
förra obetydlighet.

Den danske regissören Svend Gade har på
ett förträffligt sätt satt stycket i seen på
Oscarsteatern. Man häpnar över att regissörerna
äro sådana nästan perverst grymma personer.
Kanske får man tillägga, att de väl knappast
äro riktigt så svåra hos oss. Eller voro de det
när denna pjäs instuderades? Men här var
regissören ju en dansk. Emellertid äro
konstnärer sensibla, och regissörerna äro också
konstnärer, och då ligger konflikten inte
långt borta.

Stycket handlar om det ädla
skådespelar-paret Elisabeth Wagner—Inga Tidblad och
Willy Eschenbach—Håkan Westergren, som
ligger till sängs av svält. Ja, sådant kan
inträffa åtminstone i våra dagars Berlin.
Makan får löfte om en stor roll, och den glädje,
som paret erfor vid denna underrättelse,
spelades på i bästa mening upprörande vis, ej
minst av Inga Tidblad. Men den otäcke
stjärnskådespelaren Fred Gürtler—Edvin
Adolphson ville att fru Elisabeth först skulle
ge sig till honom. Allt mullrande allmänt
missnöje slår ut i ett upprorsförsök, som
kväves hastigt, och stjärnor och regissörer
finnas kvar.

Med verklig intensitet spelade både fru
Tidblad och herr Westergren, Adolphson
illude-rade en egenkär lymmel, men allra mest nöje
hade jag av Ernst Bernhardt—Rune Carlsten,
som i programmet fått den hemskaste titel,
som Duschinsky kan utfundera,
stjärnregis-sör. Hade vi varit i gamla tiders Italien, skulle
han begravts under en hög av inkastade
ruttna äpplen. Stryktäck kan ingen spela bättre
än Rune Carlsten.

I p till 6 förekommer det bara damer,
och det är bättre än en pjäs med bara herrar.
Hur kommer det sig? Vi herrar ha det dock
så trevligt oss emellan både i vardags och i
fest. Men på scenen behöva vi starka och
uppfriskande färgfläckar mellan allt det
svarta. Det engelska stycket »9 till 6» av AimÉe
and Philip Stuart spelades i en
modeateljé. Av det dussin program som gåvos i
höstas på Dramatiska och Oscarsteatrarna
voro hälften engelska. Som Mrs. Pembroke
tycktes fru Pauline Brunius kunna sköta en
modeateljé lika bra som en teater. Hon var
överströmmande av älskvärdhet både mot kunder
och underordnade. Hon var överflödande av
rättvisa, klokhet och klarhet men också av
nåd och kunde i en handvändning förmå en
felande att förstå det orätta i hennes
handlingssätt. Ja, hon skulle kunna övertyga den
mest trotsiga kommunist om hur
privatekono-miskt och nationalekonomiskt sunt det var
med en stor, på kapitalistisk basis grundad
modeaffär. Man hade riktigt trevligt av att
få se på hur det gick till i affären och få
vara med om något som i alla tider har
intresserat manlig fantasi, det som vår Nils
Lafrensen på 1700-talet avbildade i sitt vackra
blad »Le coucher des ouvrières en modes»;
så för någon nymodighet kan ej denna av-

117

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1932/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free