Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
väsen, på humor, ersatt med bitter sarkasm,
men också på den franska innerliga
familjekänslan och modiga små svartklädda
kvinnor. På sätt och vis gjorde
åttiotalsdräkter-na sitt till för att ge det hela något rörande.
Fulländade typer gjorde alla, men jag njöt
kanske mest av lilla tappra älskliga Blanche—
Marie Bell, då hon av sin tilltänkta svärmor
Mme de Saint-Genis fick höra, att hon skulle
vara sage och begripa, att hennes förlovning
på grund av hennes iråkade ekonomiska
förlägenhet måste brytas. Det är knappt något som
ger en sådan inblick i franskt väsen som
denna seen, åtminstone då den spelades av Mmes
Bell och Fonteney, den senare iskalla och
korrekta personen klädd och förande sig så, att
jag kände mig precis femtio år yngre.
Huvudpersonen var emellertid storsko jaren
Teissier, spelad av Léon Bernard. Tänk att
man kan bli så förtjust och erfara sådana
behagskänslor, då man ser en så snaskig,
spatt-bruten gammal skälm som här tassade
omkring med indragna klor, då han inte behövde
använda sådana mot dessa lammungar.
Ett rovdjur av starkare slag och med
vidare jaktområde var Bernard som Isidore
Lechat i Mirbeaus här många gånger spelade
Les affaires sont les affaires. Är hans Lechat
lika bra som de Féraudys ? Det är svårt att
säga, ty jag har alltid identifierat Lechat med
de Féraudy. Men säkert är, att Léon Bernard
gav honom som om han hade spelat Lechat
i många decennier, och dock var den
föreställning då vi här sågo honom den första
gången han spelade denna betydande roll.
Affärsmannen-rovriddaren, självberusad, lömskt
kastande sig över sina fiender men utan
något hat, sedan han väl krossat med sin tass,
också häri liknande de stora djuren. En
förtjusande ung fru talade om för mig, att
Mirbeaus stycke verkade gammalmodigt. Hon
misstog sig. Stycket är som direkt taget från
typer och förhållanden från 1932, d. v. s. om
vi hade någon som kunde skriva lika bra som
Mirbeau.
Mussets Ön ne badine pas avec l’amour
tillkom 1834 och fyller således snart hundra
år. Det är en fantasi i drömmens värld, och
nöjet blev nog mest litterärt, särskilt för dem
som visste, att dessa typer och repliker ha
ingått i de franska bildades medvetande. Man
kom att tänka på, hur mycket mera levande
den franska och engelska klassiska litteraturen
är i de respektive länderna än vår här i
Sverige. De flesta nu levande bildade svenskar
äro, kan man väl säga, nästan alldeles
oförstående till och med för vår klassiska
litteratur från omkring 1830, då vi dock hade en hel
del av stort värde. Utom
litteraturhistorikernas krets är en svensk klassiker så gott som
oläst.
Kärleken med stort K är huvudsaken i
»Man leker icke med kärleken». Det erotiska
ödet styr och straffar, ibland till och med
dödar —■ så är det fallet här i pjäsen — de
varelser, som fladdra mot dess eldklot. Perdican,
spelad av Georges Le Roy, var älskaren och
en för gammal sådan. Han var elegant och
säker men såg ut som en väl preserverad
fem-tioåring. Då författaren Musset var tjugufyra
år, när stycket skrevs, har man anledning att
anta, att tjugufem år skulle vara
maximiål-dern för Perdican. De som överskridit
trettioårsåldern ansågos säkert som gubbstutar.
Den högt begåvade skådespelerskan Catherine
Fonteney hade utformat en grotesk
hovdamstyp — det hela utspelas i ett overkligt
sjuttonhundratal —- som roade med sin
genomförda stil och kallades Dame Pluche.
Vid sista föreställningen avslutades det hela
med en enaktare av Charles Vildrac. Den
var full av subtil realism och kallades Lc
pèlerin. Det är oncle Édouard som gör en
liten pilgrimsfärd till sitt barndomshem i
provinsstaden. Han besöker där sin något sura
och torra syster och blir obehagligt berörd
av den ena systerdotterns snusförnuftiga
välvishet. Men den yngsta flickan har ett äkta
och barnsligt intresse för morbrodern. Med
sina nyanser, sin underton av alltings
förgängelse, av hur själva de vackraste minnen
förloras, då man så att säga vidrör dem, var
pjäsen både originell och gripande. Detta
och den sympatiska eller antipatiska
atmosfären, som omgav de olika
familjemedlemmarna, detta mer än vad som sades gjorde denna
lilla pjäs till en utsökthet, vilken verkligen
skulle förtjäna det hedersnamn, som så
mycken tillgjord konst nuförtiden fått —
surréa-lisme, om inte redan själva ordet vore för
pretentiöst. Stycket gav den hemlighetsfullhet,
som ligger bakom det triviala vardagslivet.
Oncle Édouard spelades av Léon Bernard, och
dennes sätt att utforma rollen var värdigt
stycket. Då han talade med den halvvuxna
lilla Dénise, med fullkomligt naturlig
barnslighet spelad av Marie Bell, eller när
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
