Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
var det hela inte, och man hade fått med
alltför mycket av det operettbanala.
Ett lustspel, som verkligen förtjänade detta
namn och som var litet mera i alla fall, var
H. M. Harwoods En gentlemanf Nej,
gentleman var ej Mr. Raymond Dabney,
därtill var han för litet skrupulös. Men han
hade hjärtat på rätta stället. Nyss utsluppen
ur fängelset för att han sålt en automobil,
som inte riktigt var hans, mottogs han utom
av modern och husjungfrun synnerligen
iskallt i sitt aktade hem. Fadern och brodern
råkade han vid den sakramentala
morgonfrukosten. Det skämtas till och med litet i
pjäsen med denna måltids helgd, ty numera är
intet längre heligt i England. De två
herrarna rekommenderade livligt kolonierna åt den
förlorade sonen. I stället tar denne plats som
utmätningsman i London, och ödet eller Mr.
Harwood låter honom, klädd som betjänt,
få se till, att ingenting kommer bort ur Mrs.
Chrystal Wetherbys vackra hem. Det var hon,
som var den »rika förnäma dam», med vilken
brodern Claude skulle förlova sig, och här
möter Raymond både denne och sin otrevlige
pappa samt sin förtjusande gamla mamma,
spelad på ett sympatiskt sätt av fru Karin
Swanström. Den rika förnäma damen visar
sig vara en utfattig äventyrerska, och efter
kostliga sammanträffanden med ett par av
hennes älskare beslöt sig paret att fortsätta
sin lycka i kolonierna. A real lady och a
per-fect gentleman voro de ej, men heller ej utan
mänskligt värde, kanske mest bestående i
oförbränneligt gott humör.
Det behöver knappast sägas, att fru
Brunius och herr Adolphson i dessa roller visade
prov på sin livslust. Den senare tycktes rent
ut fundera på att gifta sig med henne. Lörd
Bellairs—Håkan Westergren, Raymonds
kamrat från Cambridge, fick då han upptäckte sin
studentvän i en betjänts skepelse hos sin
älskarinna ett så trevligt och spontant anfall av
bullrande livsglädje, att man blev honom
tacksam.
Som ovan nämndes gavs för tjugufem år
sedan Lehàrs operett Glada änkan på
Oscarsteatern. Det är utan ringaste melankoli
och saknad jag blickar tillbaka på den
operetten, sådan den var då, och hur gott humör
än fru Emma Meissner hade och hur trevligt
än Carl Barcklind spelade, så skrev jag i alla
fall då i Ord och Bild, att den liksom de
flesta operetter hade en liten doft av idioti.
Var och en, som besökt Maxims, vet också
hur fjolligt hela den miljön då behandlades
i stycket. Efter en pressreklam, ej ens
överträffad av den som hälsade kvarlevorna av
de återfunna tre polarhjältarna, gavs »Den
glada änkan» i höstas i Stockholms
olämpligaste teatersalong, den stora salen i
Konserthuset. Man hade med kompositörens
tillstånd »moderniserat» musiken och även gjort
en konstruktivistisk miljö. Dumheterna voro
påökade, och det hela utspelades i ett
sammelsurium av flyglar, lösryckta dekorationer,
ibland inburna och sedan omvända, och på
fri hand arbetade på golvet en svängdörr,
genom vilken den manliga divan gjorde sin
entré. Denna dorr hör till något av det
pretentiösaste och fånigaste jag sett på någon
seen, och det vill ej säga litet, särskilt med
hänsyn till de senare åren. Med utmärkt smak
och i särdeles vackra kläder utförde
emellertid den store skådespelaren — det går ej för
mindre ord — den obetydliga rollen, och han
sekunderades av den stilfulla vissångerskan
Zarah Leander, som här redde sig bättre än man
kunde väntat. Naturligtvis fanns det, och
ibland föll strålkastaren också på något
sådant, några vackra färger och några vackra
ansikten, som lyste i allt rafset och bråtet,
men det är i alla fall litet nedslående, att
denna uppstekta glada änka utan egentligt
konstnärligt värde från början och nu utstyrd med
den blandning utav trasgrant och torftigt,
som utmärker den för tillfället moderna
stilen, skulle bli den pjäs, som under den
förflutna säsongen gick minst tre gånger bättre
än någon annan.
Större nöje och behållning hade man av
att se Hjalmar Bergmans på Vasateatern
uppförda lustspel Hans nåds testamente. Det
fanns, som alltid hos Hjalmar Bergman, väl
många svårsmälta »krumelurer», och
uppsättningen var något av det oroligaste, ibland
också fulaste och, sägom rätt ut, ej sällan också
dummaste man kan få se, med sina ut- och
översikter av stiliserade landskap över de
låga rumsväggarna och med det ej bara
onödiga utan också störande karusellsnurrandet
av vridscenen, vilket skedde utan ridåfall, som
det nu brukas i Berlin. I alla fall fick man av
Hans Nåd baron Roger Bernhusen de Sars
i Olof Sandborgs originella skepelse månget
gott skratt och erfor även då och då en viss
rörelse. Titeln »Hans Nåd baronen» är väl,
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
