Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
skall man ju alltid vara någon sorts komplex
— och behövde hela sin praktiska syn på det
sexuella problemet för att alis reda sig, och
det gick knappast ändå. Bäst det var hade
han en sextonårig naturlig son och dennes
borgerliga mamma inkvarterade i huset. Den
unge gossen läste lagen för honom men blev
själv ett lätt byte för Usa von lisen—Bodil
Ipsen, troligen faderns ordinarie älskarinna,
vilken som en behagfull cobra slingrade sig
in överallt. Man har nu ofta sett Sture
La-gerwall som trohjärtad och naiv ungdom på
det riktigaste vis sprattla i kärlekens nät, och
han var bra här också med en motspélerska,
som hade en nästan akrobatisk skicklighet i
alla erotiska hand- och konstgrepp. Icke ens
Gösta Ekman kunde komma lika högt, han
var ju bara en man, men det brast ändå ej
i brio, elegans och slagfärdighet från hans sida
heller. I mitt stilla sinne satt jag och undrade
om han ej skulle upptäcka, vilken skatt av
god, varm kvinnlighet och vilken mogen, i
högsta grad tilltalande skönhet som fanns hos
Amalia—Märta Arbin; hur än den elaka Usa
sökte genom hånande uttal av namnet göra
sin rival löjlig, förblev denna både som
person och genom sitt spel i hög grad tänkvärd.
I Lilla salen — lyckligtvis — fingo vi se
de här så otroligt ofta givna
Strindbergspjäserna Bandet och Fröken Julie. Man har
föreslagit att göra en opera, i så fall med ett
otal av grälduetter, av »Bandet». Här fick
stycket en uppsättning — den var av Sandro
Malmquist och regien av Per Lindberg —,
som nog hade många skäl för sig, fast man
blev litet förbluffad till en början över de
groteska figurerna och de konstiga
dräkterna. Det var som om man sett det hela i en
ond mardröm, såsom den olyckliga
friherrinnan—Bodil Ipsen och den minst lika
olycklige baronen—Uno Henning kanske sågo det
hela i sin fantasi.
Man har ej skäl att opponera mot
professor Lamms ord: »Såväl domhavandens som
nämndemännens inlägg förefalla lindrigast
sagt naiva och utslaget tämligen monstruöst»,
så någon realistisk bild av svensk
domstolsförhandling får man ej. Men Lamm tillägger
också, att detta knappast utgör något
hinder för dramats konstnärliga verkan, och häri
har han också rätt. Stycket ger, särskilt med
den diaboliska elakhet, som Bodil Ipsen
utvecklade, ett intryck av ondskans storhet.
Fröken Julie är helt naturalistisk, och så
är också den uppsättning och regi, som av
ovannämnda herrar utförts. Skådespelet
»Fröken Julie» har en mäktig, ja underbar kraft.
Både betjänten—Gunnar Olsson och
kokerskan, den sympatiska, entusiastiska
Strind-bergsbeundrarinnan Anna
Flygare-Stenham-mar voro som de skulle, och mycket sund och
svenskt färgad folklighet kom fram hos den
senare. Men den degenererade fröken med sitt
övermod, sitt plötsliga ihopfallande, sin
rot-och rolöshet spelades av den stora danska
konstnärinnan så att man länge skall
minnas henne, minnas den nervösa ordströmmen
och de hundratals skiftningarna.
Skådespeleriet föll bort, det stod en verkligt olycklig
människa på scenen. Det var både rörande
och upprörande.
Vi hoppas få se Bodil Ipsen i Stockholm på
en riktig teater i scener fulla av behag och
friskhet och med det danska »Skælmeri»,
som ligger så väl till för hennes rika
personlighet.
Skomakarekaptenen i Köpenick,
äventyrskomedi i tre akter eller rättare i sexton
scener — i Berlin var det ännu flera som
rullade förbi ens ögon —, är skriven av Carl
Zuckmayer. Den 16 oktober 1906 anlände
en liten trupp soldater, anförda av den till
kapten utklädde skomakaren Wilhelm Voigt,
till rådhuset i Köpenick, en småstad nära
Berlin, och häktade borgmästaren samt lät
åt sig utkvittera kassan. Tjugufem år
efteråt skrevs pjäsen om den groteska historien
med tydligt syfte att förlöjliga den
wilhelmin-ska perioden, som sannerligen i likhet med
alla andra autokratiska eller demokratiska
perioder haft åtskilligt som förtjänar att
gisslas. Skillnaden var bara den, att Tyskland
var illa omtyckt, hur än dess styrelseform var
beskaffad, och därför väckte saken enorm
förtjusning i hela världen.
Den berömde originalskomakaren hade för
stölder, förskingringar och andra brott
suttit inne i tjugusju år av de femtiosju han
levat. Här i skådespelet är han litet
hyggligare och har med konstnärlig frihet gjorts
till en rörande typ, som vill ha arbete för
att få pass och ej kan få arbete för att han
ej har något pass. Då man vet, hur ogärna
andra arbetare vilja ha till kamrat en förut
straffad, blir saken ej trevligare eller lättare
för honom.
Skomakarekaptenen spelades på det rätta
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
