Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Didring. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst D i dr i n g
V.
När Didring avslutat sitt långa, olönade
arbete i Röda korsets tjänst, var han i
stort behov av den fullständigare vila som
endast vistelsen i främmande land kan ge.
På hösten 1920 reste han och hans hustru
söderut för att stanna borta ett par år
i Frankrike, Schweiz och Italien.
Hans brev från reseåren läto förstå, att
han kommit in under »förvandlingens lag».
Han vilade upp sig och njöt av friheten,
var lycklig över solen och de underbara
naturscenerierna. Men den gamla
optimismen hade fått alltför starka törnar för
att kunna stå bi. Framtiden var oviss, och
om han också skämtade om sina
missräkningar, gav han småningom allt öppnare
uttryck åt sina mörkare stämningar. Ett
par böcker, som han sänt hem, fick han
refuserade. Han funderade på att vända
sig till Karlfeldt för att komma i åtanke
till ett författaranslag men gjorde det icke:
»Dels är jag övertygad om att ingenting
föraktas i Sverige så djupt som
dramatik, dels har jag aldrig i mitt liv tiggt om
ett stipendium.» Han skriver i ett brev:
Vad jag skall leva på när vi en gång
komma hem vete sjutton. En pjäs ligger hos . . .
för närvarande. Det erkännande jag fick från
honom att han mottagit pjäsen lovade icke
gott. Det var så kyligt att jag fick snuva. I
Spanien hade jag visserligen flax med »Högt
spel». Min andel av de ärofulla framförandena
blev 200 pesetas = 600 francs [= 170 kr.]. Haha!
Vem sjutton kan leva på äran? Agenterna och
översättaren togo brorslotten.
Men det var icke bara privata
bekymmer som oroade honom. Det heter i ett
senare brev från Meran:
. . . och så kommer jag till det du mycket
riktigt antyder i din kritik (av ’Pension
Bellevue’) — min nyfödda pessimism. Trots allt
skönt vi upplevat, allt vackert vi skådat, alla
vänliga och goda människor vi råkat ute
under dessa två år, kan jag icke neka till att
min livstro på människorna fått sig en svår
knäck. Ständigt återkommer frågan — vart
rullar vårt klot, vart går vår utveckling? Vad
väntar oss?
Det litterära jukket hemma med alla små
skitna partistrider och intriger är icke heller
uppmuntrande. — —■ — Böckerna tycks mig
också ha blivit så erbarmligt ledsamma med
sitt krystade filosoferande över vardaglig lump.
Om vi icke göra något i Sverige för att
komma ur den patenterade svenska
romantråkigheten komma vi att avsomna litterärt. Hur
kommer det sig att vi för närvarande besitta
världens tråkigaste romanlitteratur? Är det för
mörkt i våra skogar eller för grått i våra
sinnen eller för trångt i våra hjärtan? — — —
Folket här är vänsällt och hyggligt.
Underligt vad man känner sig hemma, när man
kan tala tyska igen och möts av hyggligt folk!
— — — Den sköna ententens delning av
Tyrolen är förträffligt baserad. Ingen människa här
vill bli italienare! Detta är tillämpningen av
teorierna om frihet och självbestämningsrätt
i dess vidrigaste och äckligaste konsekvenser.
Man har till och med varit så snillrik att man
dragit gränsen tvärt över stationen vid Brenner.
Stationshuset ligger på italienskt område men
vexeltornet på österrikiskt. På ett annat ställe
går gränsen tvärt genom en by. På ena sidan
ligger kyrkan, på andra sidan ligga de i
sanning förvillade fårens hus. Med mera sådant!
Det hela är humbug. Man linjerar inte upp
gränser mellan folken på några pappersark.
De komma aldrig att bestå.
Efter hemkomsten återupptog han i alla
fall sin verksamhet med friska krafter, om
också icke med samma arbetsglädje som
förut. Därtill bidrog naturligtvis, att han
kände sig tillbakasatt, och att det
erkännande han fick så ofta var snålt tillmätt.
Det gällde framför allt just hans kolleger,
och han citerade en gång några ord, som
»den hederspampen Karlfeldt» haft i ett
offentligt uttalande: »Jag älskar inte
skrået» — de togos för övrigt illa upp på
flera håll. Det enda större erkännande
Didring fick var Samfundet De Nios pris
året före sin död. Det mest betydande av
hans senare verk var romantrilogin
Stormens öar, Mästerlotsen och Dyningar
(1925—1927). Om den också inte rent
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
