- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
395

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

F 7’ ån Stockholms teatrar

rådet. Roligast hade jag emellertid i köket hos
Fannys mamma Honorine, glänsande spelad
av fru Karin Swanström. Den
temperamentsfulla, svarthåriga marseljäsiskan var
dråplig, då hon häftigt och vältaligt förbannade
sin fallna dotter för att ett par sekunder
efteråt trycka henne till sitt moderliga och
yppiga bröst och gråtande bedja henne ursäkta
vad hon sagt. Och rolig var dialogen
mellan henne och jungfrun Claudine, av vilken
Doris Nelson hade skapat en typ av
opejl-bar dumhet. Jag gladde mig åt att få se den
utmärkta skådespelerskan, om också tyvärr
bara i en kort roll. Man hade fått titta in i
det enkla Sydfrankrike, man kände havets
lukt blanda sig med litet vitlök, man skymtade
himlen lika blå som havet, man hörde
larmandet och skrattandet.

Forain har en samling bilder som han
kallar »cæurs simples» ; just sådana enkla,
dumma men dock i sin naivitet rörande hjärtan
öppnas inför oss i »Fanny», och vi fingo reda
på en ny skiftning av tillvaron, det sydfranska
livet.

Det var med både glädje och nedslagenhet jag
såg Gustav Esmanns lustspel Kära släkten
på Oscarsteatern, med glädje ty
föreställningen var ett gott uttryck för vad kultiverat
ensemblespel betyder, med nedslagenhet därför
att Oscarsteatern efter denna föreställning
skulle upphöra. Visserligen ha vi ett alldeles
oproportionerligt antal teatrar här i
Stockholm, men situationen blir ej bättre därför att
den bästa av alla våra privata teatrar slutar
och för att Oscarsteatern, då den förmodligen
icke får stå tom, kommer att upptagas av ett
klenare sällskap. »Kä-ra släkten» skrevs i
Köpenhamn och uppfördes i Stockholm för
fyrtio år sedan. På mig verkade den ej det allra
minsta gammalmodig. Den är också
fortfarande särdeles roande. Det vore lustigt att veta,
vilka nu skrivna pjäser som 1972 skulle verka
lika friska. Hur många gånger har man icke
sett detta skådespel, och i alla fall är det så
bra gjort, har så mycket av slående och kvicka
repliker, att man då och då ser om det med
samma nöje. »Kära släkten» spelades
förträffligt över lag, men ögonen dröjde särskilt vid
fru Pauline Brunius’ friska, auktoritativa typ
av Emilie, den av döttrarna som blivit gift med
den svenske baronen Lejonstam. Herr Rune
Carlsten gjorde, och bra, denna tacksamma
roll, i vilken Mantzius på sin tid glänste på Det
Kongelige. Fru Brunius fick fram det goda

Almberg & Preinitz,

Carl Bar eklind, som Cæsar
i Fanny.

systerliga och även det vänliga mot den icke
alltid idealiske maken. Hon hade hela
tiden ett pärlande, naturligt och äkta gott
humör, som ej verkade teater. Hon var den
sammanbindande huvudpersonen i »Kära
släkten», liksom hon varit det under den period
av Oscarsteaterns liv som nu avslutats. En
fältherre bedömes litet för ensidigt blott
efter sina segrar, men är ej Hindenburg en stor
general, fast han efter många segrar fick
retirera? Skola vi ej för Pauline Brunius skjuta
stora saluten för vad hon har varit och har
gjort under det lustrum, under vilket hon
på ett så konstnärligt och duktigt sätt styrt
Oscarsteatern ? Man frågar sig, om vi
någonsin haft en så väl skött privatteater. Man har
här kommit med mönsterföreställningar av
både gammalt och nytt, av Shakespeares »Så
tuktas en argbigga», spelat helt efter
originalet —• om den fjolliga föreställningen i
moderna dräkter talar jag icke här —, av
Sheridans »Skandalskolan», av Shaws »Candida»,
kanske den allra fullkomligaste sceniska
framställningen, av Hjalmar Bergmans »Patrask»,
av Romain Rollands »Spelet om döden och
kärleken», av Bourdets »Det svaga könet»*

395

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1932/0435.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free